"Mina läsare och jag har aldrig trott på minnet."

Plötsligt när jag ligger i hotellsängen och läser kommer jag på att jag visst har en nu levande favoritförfattare. Att det visst finns en författare som skulle kunna göra mig "starstruck".

Torgny Lindgren.

Nu har jag läst hans senaste (men hoppas jag innerligt inte sista) berättelse som är en historia om de minnen han inte säger sig ha. Jag gillar den lakoniska, ibland underfundiga stilen. Det fragmentariska berättandet som samtidigt är fast förankrat i släktens alla led. Läsaren följer författaren från den lungsjuka barndomen till våndorna kring denna boks tillkomst. Det handlar om samtal och möten, den del obehagliga, en del lustiga och tillfälliga. En del glimtar av Svenska Akademiens olika ledamöter ges också, från ett lite annat perspektiv

"Ibland lyfte jag upp min kropp och låg en stund uppe under taket och vilade mig. Jag var inte särskilt förtjust i kroppen, det är jag inte heller nuförtiden. Än idag kan jag utföra det där tricket. Det händer att jag lägger mig uppe under taket i sessionsrummet på andra våningen i Börshuset. Jag ser Ulf Linde och Kristina Lugn och Kjell Espmark och Peter Englund och Lotta Lotass och alla de andra så att säga uppifrån. Men jag gör det med stor tvekan. Jag är inte längre alldeles säker på att jag alltid kan hitta tillbaka."

Kanske är det minnen han berättar, kanske är det en skröna. Det handlar, oavsett vilket, om att vara människa. Kanske om att vara Torgny.