Jag rodnar av skam över min egen okunnighet när jag läser vad jag skrivit om min upplevelse av al-Aswanis
Yacoubians hus. Det äter jag upp nu, när det som sker i Egypten verkligen synliggör den brutalitet som under lång tid pågått. Livet är så brutalt och osäkert som författaren skildrar. Kanske spelar det då ingen roll om det fungerar som "litterärt grepp" eller inte. Som
On Word Arts gör jag nu, d v s lyssnar på
P1 om hur skönlitteraturen därifrån kan bidra till förståelse. Människor fängslas, ord och liv är hotade.
Amnesty har mitt stöd. Händelserna långt borta är nära i tanken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!