Att nästan svimma av läslycka

"Jag mår inte dåligt, mamma", viskade hon. Hon andades fortfarande snabbt och ansiktet som varit likblekt och rödflammigt hade blivit gulaktigt som pergament. "Det är monsieur de Montaigne. Han har hänfört mig."

De tre kvinnorna flämtade till och var och en av dem omprövade genast sin vanliga bild av Marie i biblioteket.

Marie lever djupt i böckernas värld men inget gör så stort intryck på henne som Montaignes essäer. En tvillingsjäl har hon funnit, men hänförelsen har bara börjat! Jenny Diski skriver en så levande roman om litteraturens starka kraft och om kvinnans omöjliga (?) roll. Det är ett 1500-tal som lever och vibrerar.

Lite har jag läst om vad DN:s bokcirkel tänker om Till den skrivande kvinnans försvar men helst vill jag ha min läsupplevelse så ren som möjligt. Eftermiddagen ägnas åt återhämtning efter intensiva resan och åt kurering av ond hals, till det är boken -  som är briljant formulerad och på samma gång bildande och underhållande - alldeles perfekt.

Men när drömmar blir verklighet visar det sig att de aldrig har varit drömmar, villfarelser eller rent önsketänkande. Det man har sett är bara sanningar som väntat på den rätta stunden.

Tillägg
Romanen höll från början till slut. Det var ett mycket trevligt första möte med författaren och efter tchoupitoulas ord om Diskis Främling på tåg vill jag givetvis vidare bland texterna. 

En varm rekommendation således.