Småputtrigt i Paris

Det finns flera hemligheter i Paris än de i romanen jag skrev om igår, även berättarjaget Myriam i Agnès Desarthes Ät mig har sina dolda sidor. Att hon lämnat sin familj blir tidigt klart för läsaren, dock inte varför. Istället för att bosätta sig på Ikea som Sylvia, i Sara Kadefors Borta bäst, gör tar Myriam arbete på cirkus. Men när berättelsen inleds står hon i begrepp att öppna restaurangen som får namnet Chez Moi. Till sin hjälp får hon Ben, en ängel i mänsklig skepnad som arbetar gratis som världens bästa servitör.

Den här parisiska feel good och livsfilosofiska romanen placerar sig bredvid Anna Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam och Muriel Barberys Igelkottens elegans. Alla tre har jag läst med ett visst motstånd. De går inte att inte tycka om men jag har svårt för just den här franska småputtriga genren. Det är lite för koketterande för min smak, det svåra görs lite för enkelt. Fast jag förstår att romanerna kan värma frusna vinterhjärtan med skildringarna om vänskap och kärlek och om vägen tillbaka. Mig värmer de en stund, men sedan vill jag ha något starkare.

Omslaget är ett foto som för tanken till en målning av Edward Hopper