En tysk, en ryss och en finne

Gävle är en stad, den 17:e i storleken befolkningsmässigt sätt, med ett hockeylag i Elitserien, med ett fotbollslag i Allsvenskan men ändå viktigare för mig med en riktig symfoniorkester! Igår spelade de   för en lycklig publik. Åtminstone jag var lycklig.

När jag väljer musik här hemma blir det oftast klassiskt, den koll jag hade på ny musik för 15-20 år sedan känns väldigt främmande. Men min smak är inte avancerad, snarare säkert ganska outvecklad. Ofta efter en konsert köper jag något av vad som spelades, för det mesta brukar vara nytt för mig, men igår bjöd jag med mig maken för att höra ett verk jag ofta lyssnar på, Tjajkovskijs violinkonsert.

Att höra klassiska verk framföras på riktigt är något alldeles speciellt. Att se samspelet mellan dirigent, orkester och ibland solist är fint. Särskilt när det är så bra som igår när den unge Christian Vásquez från Venezuela intog dirigentposen och lät sitt halvlånga hår svänga i takt med tonerna. Konserten inleddes med ett stycke Beethoven, Leonora uvertyr nr 3. Gammal musik  ny för mig, fastän Beethoven hör till de jag lyssnar på.

Sedan var det dags för den svenske solisten Daniel Migdal som, står det i programbladet, började spela violin som 4-åring 1990. 1990!! Kära nå'n... Det var tid för stycket jag väntat på, violinkonserten och det är precis så vackert, så kraftfullt romantiskt som jag hoppats på och väntat mig. Så fint få höra det så här på riktigt och höra Migdals tolkning.

Efter paus, när jag knuffats runt i toalettkön av stressade damer (vad är det med 30- och 40-talisterna?), är det dags för Sibelius symfoni nr 2 vilket känns passande efter mitt nyliga besök i Helsingfors som var kompositörens stad. Sibelius har jag knappt hört annat än i samband med konserter. Kanske blir det något av honom som får fylla ut skivsamlingen? Även detta gillar jag väldigt mycket. Det är stökigt, orientaliskt och ibland nästan jazzigt. En fin fagott slingrar sig genom stycket.

Kvinnan på platsen bredvid mig säger till sin man efter stycket att "vi hade kunnat gå i pausen..", varken han eller någon annan i salen tror jag håller med henne för ovationerna är stående och applåderna långa och svallande - inte bara för solisten och dirigenten utan också för denna fantastiska orkester!