"Jag är inte tom, jag är öppen".

Vi tar en till. Tranströmer, alltså. Mest för att titeln är så fin. Från 1962:

Den halvfärdiga himlen
"Modlösheten avbryter sitt lopp.
Ångesten avbryter sitt lopp.
Gamen avbryter sin flykt.

Det ivriga ljuset rinner fram,
även spökena tar sig en klunk.

Och våra målningar kommer idagen,
våra istidsateljéers röda djur.

Allting börjar se sig omkring.
Vi går i solen hundratals.

Var männsika en halvöppen dörr
som leder till ett rum för alla.

Den oändliga marken under oss.

Vattnet lyser mellan träden.

Insjön är ett fönster mot jorden."

I boken jag hittade på biblioteket har någon under den sista raden med blyerts skrivit - "Varje människa bär ett ansvar" - som en förlängning av Tranströmers egna ord.

Och så några rader ur avslutningen av dikten Vermeer, för att orden är så vackra.

"Den klara himlen har ställt sig på lut mot väggen.

Det är som en bön till det tomma.
Och det tomma vänder sitt ansikte till oss
och viskar
"Jag är inte tom, jag är öppen"."