"Det som gjorde mig mest osäker till att börja med var att ordet Austerlitz inte sade mig ett dugg."

Det är genom till en början slumpartade möten som romanens jagberättare förs samman med dess huvudperson Austerlitz. Och det är Austerlitz levnadshistoria som utgör handlingen. W G Sebalds sista roman från 2001, författaren omkom senare i en bilolycka, är varken enkel eller lättläst. Den bjuder på motstånd och är en text att jobba med. Behöver jag säga att jag tycker om den?

Sebald utmanar föreställningen kring vad som är fakta respektive fiktion och när jag läser är jag aldrig riktigt säker, vilket egentligen kanske inte har så stor betydelse. Ett utmärkande drag för författaren är att han i sina verk använder fotografier som förstärker och ger ytterligare en dimension åt prosan. Samtidigt som bilderna också förstärker illusionen, om det nu är en sådan, av att det han berättar är fakta. I ett foto anar jag fotografen speglad i det skyltfönster han tar bild av...
Bokens Austerlitz har aldrig känt sig hemma i det pastorshem i Wales där han växer upp under svåra förhållanden. Det uppdagas också för honom att han kom från östeuropa som flyktingbarn när hotet från nazisterna blev för stort. Han har alltså en annan familj än den där han växt upp, har helt andra rötter och ett helt annat namn. Det är dock först efter en livskris när han är äldre som han bestämmer sig för att söka sig tillbaka - finna sitt ursprung. Letandet för honom till Prag, Terezienstadt och Paris. Det är i namnlistorna över de av nazisterna bortförda judarna som hans ursprung finns. I Paris finns också spåren av en kärlek han aldrig lyckats hålla kvar.

Romanen handlar om minnet och om bristen på minne - det är Austerlitz minne men också det minne vi delar med varandra. Det är inte säkert man vill minnas heller, minnet kan göra för ont och orsaka lidande. Och ja, Sebald jämförs med Marcel Proust.

Sebald var en mycket språkligt medveten författare. I början upplever jag texten som snårig och svår att tränga in i men när jag hittat rytmen flödar jag med. Berättelsen går in och ut ur sig själv, den gör nedslag inte bara i Austerlitz historia utan även i arkitekturen som omger honom och som utgör hans stora intresse. 

Förutom minnet så är, läser jag mig till, förintelsen ett återkommande tema hos Sebald. Det var också svårigheten att hantera förintelsen i efterkrigstidens Tyskland, att inte kunna tala om det fruktansvärda, som gjorde att författaren lämnade sitt hemland för England. Men om det är sin egen historia han berättar genom Austerlitz vet inte jag, däremot att hans far i kriget stred för Tyskland. Sebalds historia får mig också att tänka på en annan hemlighet jag nyligen läst om i Philippe Grimberts Hemligheten.

Precis som när det handlade om Bruno Schulz ger Steve Sem-Sandberg en bra ingång och en fördjupad förståelse för Sebald. Den här gången i SvD. Kan det vara så att jag nu, efter den här omskakande läsningen, är redo för De fattiga i Łódź?