De fattiga i Łódź

Sedan i söndags kväll har jag levt med De fattiga i Łódź. Steve Sem-Sandbergs roman är en verkligt omskakande läsupplevelse. På drygt 600 sidor berättar författaren om det getto som nazisterna bildar i en del av den polska staden Łódź mest slitna delar. Här lever mellan åren 1939 och 1944 stadens judiska befolkning tätt tätt i svält och hårt arbete med den obligatoriska davidsstjärnan väl synlig. Människor tillkommer från andra länder och människor avlägsnas, deporteras. Ingen vet vart.

Gettot leds av "judeäldsten" Chaim Rumkowski som utsetts av nazisterna. Det är kring hans handlingar romanens svårare frågor kretsar. Rumkowski som ser gettot som sitt, som vill skapa den perfekta arbetarstaden sänder arbetsoföra i döden på tyskarnas begäran. Egenhändigt upprättade listor görs, över människor som inte längre behövs. Här ingår förutom gamla och sjuka också de yngsta barnen som Rumkowski ser som sina egna och även utnyttjar. Otänkbara, men verkliga, scener utspelar sig. Tror sig Rumkowski göra gott? Tror han att hans handlingar i förlängningen ska rädda liv? Är det sitt eget liv han räddar genom att följa minsta order, om än motvilligt? Eller lever han i total förnekelse om konsekvenserna för sitt agerande? Men det är inte bara hans beteende som väcker frågor - även de judar som intar väktar- och polisroller skrämmer. Och jag undrar över de andra av stadens invånare, de som levde på andra sidan taggtråden - vad tänkte de?

Trots de verkligt grymma händelser författaren skildrar finns här något slags hopp och kamp för överlevnad och för ett värdigt liv. Det är människor som sliter och kämpar vidare trots att det värsta som kan hända händer. Men det går ju inte bra. Sem-Sandberg har skrivit en roman om de som inte klarade sig. När lägret töms finns ca 75 000 människor kvar (från början var där ca 250 000), av dessa klarar sig 6-9000 men de efter att först ha förts till Auschwitz.

Det är ett stort material som ligger till grund för romanen - bland annat dagböcker och den mer än 3000-sidiga Gettokrönikan som skrevs i journalform för att dokumentera livet i gettot. Varje dag nya anteckningar med noteringar om väder, antal döda mm sedan, i takt med att fler journalister etc kom till lägret, blir den alltmer raffinerat skriven. I satirens form berättas om livet i gettot - med oss i eftervärlden som tänkta läsare. Gettokrönikan är ett vittne direkt från gettot som författaren använt sig av och ur den finns också exempel i romanen.

Detta stora material har filtrerats till en ytterst välkomponerad och genomarbetad historia. Det som romanen skildrar skaver men språket, stilen gör det aldrig. På ett ibland poetiskt, men alltid rakt sätt berättas om människorna i gettot. Det är många röster som träder fram i berättelsen. Rumkowski är en mörk centralgestalt men kring honom finns ett myller av människor där några följs under en längre tid i sin kamp i gettot. De kommer från olika platser, har olika bakgrund. Många deporteras ut ur berättelsen. Konsekvent utspelar sig handlingen i gettot. En annan författare hade kanske valt en annan väg -  t ex genom ett nutida perspektiv där, exempelvis, en grävande journalist skrivs in i texten. Men så är alltså inte fallet - vi är där, mitt i gettot. Läsaren är som fast under isen, det finns inga andningshål.

Djupt tagen är jag efter att ha läst denna mästerliga roman. Den rekommenderas med en varning - den innehåller mycket starka scener och skapar inre oro. Den går rätt in under huden.


(Författaren besökte, som tidigare nämnts, mitt bibliotek i tisdags. En närmast trollbunden publik fick höra mer om bl a bakgrunden till boken och om det digra materialet. Det finns även många bilder sparade, som författaren sökt fram, från tiden i gettot - några av dessa visades under kvällen. Arbetarbladet skriver bra om arrangemanget och placerade idag, fredag, författaren som nr 1 på sin veckoliga Kulturtoppen.)