Det är en ledig dag efter en förlängd arbetsvecka. Det är årets första lässtund utomhus. Om jag sluter mina ögon kan jag föreställa mig att jag sitter vid en porlande bäck, så låter det från stupröret. Vintern är på väg bort. Jag vänder ansiktet mot solen, väcker fräknarna till liv, vilar lite från boken jag läser.
Samma år som De fattiga i Lodz utsågs till årets skönlitterära bok av Augustprisjuryn var även Hotel Galicja av Per Agne Erkelius nominerad. Denne, från början Gästrike, har jag inte läst något av tidigare. Men Hotel Galicja har funnits i tanken sedan den kom, men eftersom den tillhör den tunga traven har den fått vänta lite; tills nu.
Här finns på sätt och vis de andningshål som saknades i De fattiga i Lodz. Men berättaren, författaren, är en dödsmärkt man. Detta kommer att bli hans sista uppdrag - vilket det också blev för den verklige Erkelius. Det han söker att förstå är judarnas öde, den ofattbara behandling de utsattes för. Särskilt är det tre personer, delar av en familj, som är i fokus för hans intresse. En fjärde familjemedlem hade författaren en gång en kärlekshistoria med, hans löfte till henne var att ta reda på vad som hände med hennes mor, far och lillebror. När jag tillfälligt lägger ifrån mig boken är berättaren i Auschwitz/Oswiecim.
Romanen, liksom de andra jag läst den senaste tiden, väcker många tankar och frågor. Frågor har ställts om vilka som får/kan berätta om icke självupplevda upplevelser, som de i lägren. I DN har den diskussionen förts. När jag läser de här romanerna undrar jag varför jag gör det. Det bottnar i en vilja att, precis som författaren, försöka förstå. Samtidigt smyger sig tanken fram - är detta att profitera på andras lidande, att låta sig beröras av dessa liv? Men nej, det måste vara något mer än så. Vi måste veta, försöka förstå och konsten ger oss den möjligheten. I tanken också folkmord närmare i tid, men kanske längre bort i rum. Och tanken på identiteten - hur det J som pryder familjens pass i Erkelius roman avvisar dem ur Sverige, dit de först sökt sig. Hur människor idag tvingas bort härifrån för att de inte kan styrka identiteten, hur familjer idag splittras, familjemedlemmar skiljs åt. Ansvaret som vilar någon annanstans.
Så varm jag blir av både text och bild. Det måste i ett civiliserat samhälle finnas utrymme för de som behöver hjälp. Spännande läsning, min "tunga" läshög är överrepresenterad just nu så jag får spara tipset till senare. Tack för din text!
SvaraRaderaFrågan om i fall man får skriva om saker man inte själv upplevt är verkligen absurd. De där restriktionerna rör dessutom alltid bara riktigt hemska saker – koncentrationslägersromaner, böcker som handlar om att barn dör (som Marie Darrieussecqs bok Tom är död, som jag läste och bloggade om förra våren, och där Darrieussecq skriver ett ingående porträtt om en mor som förlorar sitt barn, utan att författaren själv varit med om det i verkligheten). Det är ju ingen som ens ifrågasätter om folk skriver en vanlig relationsroman och den inte är självupplevd. Eller fantasyböcker? Eller whatever. Men vissa specifika händelser får man tydligen inte närma sig om man inte varit med själv.
SvaraRaderaMed all respekt (och det har jag), så blir det en ganska underlig inmutning av vissa områden, som inte ens erbjuder möjligheten för de som inte varit med om något liknande att förstå, eller försöka föreställa sig hur det skulle kunna vara.
Jag vill ju precis som du, precis som de här författarna, förstå. Galicja väntar härhemma på mig (det har jag nog redan varit här och kommenterat, va?), men nu när du skriver om den verkar den lite tyngre än jag trott. Inte för att det hindrar mig att läsa, men jag måste kanske vara på ett litet annat humör än jag trott innan jag angriper den. Det verkar som att jag har något att se fram emot i alla fall.
Så dålig jag är på att kommentera kommentarer... Inser jag när det gått några dagar. Det är inte här diskussionen lever (och gör den det är det inte min förtjänst..:)).
SvaraRaderaJoanna - spara du tipset och tack för de fina orden.
Vixxtoria - ja, jag kan inte annat än instämma... och just det att det alltid handlar om det riktigt hemska stämmer väldigt väl. Nu kanske det inte är så många (?) som bestämt tar avstånd från författarens rätt att gestalta även dessa skeenden. Tänk om man bara "fick" skriva om det självupplevda... vad tråkig litteraturen skulle bli!
Den var alltså ingen lätt läsning, Hotel Galicja. Det har du rätt i. Ge den tid, men rätt tid!