"Därför är det inte orimligt att älska en text precis så som man kan känna varmt för en människa."

Tänk, vilken baluns det var igår hos Vixxtoria, några klick bort. Så många gäster och så ambitiöst upplägg på festligheterna. Kanske någon, angående värdinnans kluriga fråga, förväntar sig finna en nagellacksblogg här? Kanske blir denna någon i så fall besviken. Fast kanske är detta en skönhetsblogg in disguise? Här ett lätt förtäckt inlägg, som kan tyckas handla om litteratur.


Böcker kom att ersätta människor. Människan är vad hon tänker - resten är bara ben, brosk och hud. Och hennes tankar finner man i böcker. Därför är det inte orimligt att älska en text precis så som man kan känna varmt för en människa.

Det är för det jag anat om hans stora kärlek till litteraturen som jag läst författaren Carl-Göran Ekerwalds (född 1923) självbiografi Skogvaktarns pojke.

Centrum för den lille Ekerwald är jämtländska Offerdal där hans pappa är tjänsteman och hans mamma hemmafru. Här finns rötterna. Men så inträffar vad som för författaren kom att bli den stora katastrofen: Som tioåring (tänk så liten man var då) inackorderas han i Östersund för att gå på läroverket. Mamma och pappa är långt borta, det finns ingen som kan hjälpa till med läxorna, få som har ett vänligt ord över, svårt finna sig till rätta i stan. Räddningen finns i läsningen, först genom det enda som finns till hands; Bibeln, sedan genom bibliotekets stora utbud av texter.

Världen utanför hittar till Offerdal vilket blir tydligt under krigsåren. Ekerwald berättar bl a om hur detta att "en svensk tiger" smittar hela samhället. Kriget är inget man alls pratar om, inte om de övergrepp som sker. Ingenting.Det är iakttagelser som ger ytterligare perspektiv till det jag läst på senare tid.

Vägen in i litteraturen blir också vägen ur dåliga studieresultat. Tyska kan vara bra att kunna för att ta till sig ord skrivna på det språket - så blir betygen i ämnet bättre. Pedagogiskt så det förslår men Ekerwald berättar öppet och ofrisert om sin barndom, ibland med reflektioner kring vad som hände med människor och idéer som passerat hans väg. Ekerwald blir så småningom författare till romaner men även till verk om andra, som Shakespeare och Goethe.

Att läsa Ekerwald är att möta en innerlig vän av läsning. Litteraturen är på allvar.

Jag tror att folk som inte läser och studerar - jag menar studerar av uteslutande inre lust - inte har en aning om den känsla av frid och lycka som omsluter en läsare som går upp i sin text och som i sina tankar så helt lever i den att han glömmer allt annat.