Jupiters öga

För flera år sedan läste jag Eva F. Dahlgrens biografi över sin farfar, Ossian Dahlgren, Min farfar var rasbiolog. Jag minns att jag tyckte den var bra skriven och intressant i sitt försök att komma tillrätta med farfadern och hans gärning. I författaren Oline Stigs familjehistoria finns en än mer väl förborgad hemlighet, i romanen Jupiters öga berättar hon om och försöker hon förstå sina farföräldrars agerande under ockupationen av Norge. Båda två ansluter sig nämligen, mot krigsslutet, till Nasjonal Samling vars ledare var Vidkun Quisling. Detta att romanen skildrar Oslo under andra världskriget och att författaren skildrar och försöker förstå de som valde nazisternas väg väckte mitt intresse för den.

Omslaget - en filmaaffisch fr 40-talet

Till skillnad mot Dahlgren har Stig gjort fiktion av sina farföräldrars liv och i större delen av boken skildras deras liv tillsammans. De är Clara och Aksel. Clara som kommer från strängt religiösa, katolska, förhållanden och Aksel som drömmer om ett liv som skrivande konstnär. De umgås i bohemiska kretsar, där även Aksels syster Dora finns med. Det är komplicerade relationer, här finns ibland undertryckt ilska och avundsjuka men samtidigt en vilja till förståelse och kärlek. Aksel och Clara flyttar från stan, bildar familj. Det finns oklarheter i Aksels och Doras bakgrund som påverkar dem och även författaren. Större delen av berättelsen äger rum före krigsutbrottet, när landet ockuperas blir bilden av situationen ganska vag, som om de som lever mitt i det inte förstår det som pågår. Kanske speglar det också händelserna och den lilla tillgången på information om vad som egentligen hände i Europa?

Varvat med fiktionen berättar författaren om sina efterforskningar i Oslos bibliotek och arkiv. Hon berättar om skammen över släktens gömda historia. Men hon berättar också om hur hon skrivit in overkliga händelser och personer i berättelsen, personer som ges stor betydelse. Det blir i fiktionen ett brott mot den och författarens vilja att öka dramatiken blir väl synlig. En del romaner är, jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka det, mer beskrivande än gestaltande. Det här är en av det första slaget, där författarens beskrivningar skapar bilder av personer och händelser. Det är på inget sätt dåligt men känns kanske lite klumpigt. Figurerna blir lite kantiga, kanske är Clara och Aksel svåra att riktigt ge kött och blod just därför att de var av kött och blod? Men det är en intressant och levande skildring om först livet i Oslo vid tiden före kriget och sedan under kriget. Norge, detta fina grannland som blev så hårt utsatt och ansatt.

Författaren och läsaren blir varse att det inte går att förklara, inte går att få svar på, dessa människors handlande. Tillfälligheter styr en del av de mer betydelsefulla valen - om de ens är val. Men ändå, varken Aksel eller Clara fråntas något ansvar av författaren, barnbarnet.