Med ganska stor häpnad hörde de på när Gunnar och jag berättade att vi nästan varit på museum och nästan åkt upp i Eiffeltornet. De trodde oss inte vilket inte spelade någon roll.
Ändå frågade Bibbi: Vad skulle ni uppe i Eiffeltornet att göra.
Vi vet inte, sa vi. Men man ska ha varit uppe i Eiffeltornet. Om man har varit i Paris.
Om man har varit i Paris, ja, sa Bibbi. Men vi är i Paris.
Författaren och konstnären Stig Slas Claesson tillbringade en tid av 50-talet i Paris, om det berättar han i Efter oss syndafloden (2002). Det är en levande skildring av ett gäng i första hand skandinaver och amerikaner som slagit sig samman.
Vi är unga och vi är i Paris och vi är ett bra gäng i ett bra kvarter. Att vi sover med varann lite hur som helst beror helt enkelt på att Paris är Paris.
De träffas på barer och kaféer. De lever ett vidlyftigt liv där det inte är ovanligt, snarare tvärtom, att börja dagen med en eller ett par öl. Frankrike befinner sig i krig i Algeriet vilket det finns spår av i berättelsen. Likaså av den allmänna misstänksamheten mot vilka som är spioner och därmed angivare åt FBI.
Men mest är det en berättelse om dessa utlänningars liv i staden och om kärleken. Här sitter de på utvalda ställen, sover ruset av sig för att åter söka sig till sällskap. Här vimlar sådana som Lars Forssell, Pär Rådström, Sartre skymtar förbi och minsann är det inte Robert Redford som står och målar i Montmartre... Mest hänger Slas med Gunnar, men jag blir inte riktigt klok på vem det är. Kanske någon annan har bättre koll på Gunnar?
Slas är snygg och går hem hos tjejerna men det är kärlek han söker framför mer tillfälliga famntag. Fast det går väl sådär med hans sökande. Skrivmaskinen, den enda ägodelen, är han trogen. På den skrivs artiklar som sänds hem till Stockholm tillsammans med illustrationer. Även i boken jag läser finns parisiska teckningar som förhöjer stämningen.
Det är en jazzig berusad skildring av en förgången tid. En bild av Paris som vibrerar alldeles extra.
Kanske en bild av Paris så som man föreställer sig det fortfarande lite grand? Även om Paris numera är en modern storstad tänker man (i alla fall jag) ofta på en förgången tid när jag tänker Paris. och det är alltid vår på något sätt. Och fullt med författare, konstnärer, filosofer och kvinnor i snäva kjolar.:)
SvaraRaderaJa, eller hur! Så är det, den bilden av Paris är en riktiga att drömma om, även om man vet att det inte är så på riktigt.
SvaraRadera