Hotel Galicja

Varför har jag inte läst Per Agne Erkelius tidigare? Hur kan denne författare från mitt eget landskap ha passerat så tätt förbi? Kanske är det något med författare från trakten, även om det inte var här i krokarna han bodde, att de är lite för nära. Och så det där gamla tramsiga med jante, som sägs vara extra starkt här, att inte kan väl någon härifrån skriva något som är verkligt bra? De kan väl inte läsas på samma sätt som säg storstadens skribenter? Inte en uttalad inställning, tanke, men jag tror den gror där som ett hinder. Den som gör att tidningen, var det DN?, skrev om hur Anna Jörgensdotter Bergets döttrar knappt fanns att finna på bokhandeln i Sandviken. Inte för att den var slutsåld utan för att man inte tagit in den, eller gjort det i väldigt få exemplar. Fast det borde vara absolut tvärtom! Stolthet, förstås!

Men det var inget av detta jag egentligen tänkte berätta om, utan om min upplevelse av Erkelius sista roman Hotel Galicja. I boken berättar författaren (som kanske, kanske inte är Erkelius) en historia som har sitt ursprung i ett kärleksfullt möte på en grekisk ö, på 60-talet. Han lovar Régine som han möter att ta reda på vad som hänt med hennes familj, mamma, pappa och lillebror mer än 20 år tidigare. De var judar och fördes från Paris till Auschwitz - Régine klarade sig mirakulöst, flydde från kön av människor och hamnade i precis rätt händer. I romanens nutid har författaren sökt sig tillbaka till lägret som nu är ett museum, en påminnelse om det som hände - för att med egna ögon se och känna in vad människorna som kom dit var med om. Han följer i tanken och beskriver starkt pappan, sedan mamman och sist den lille pojken. Samtidigt beskrivs det cyniska maskineri, dödsmaskinen, som människorna hamnade i. Författaren är sjuk, svårt sjuk, detta är det sista han vill hinna göra. Hinna hålla vad han lovat.

Vad kan vi förstå? Hur kan vi omsätta andra människors livsöden i nya berättelser, för att just förstå och förklara? Författaren skriver det så bra:


Förresten, slog det honom nu, förresten kanske vi till slut, vi som inte var där, som inte kommit förrän nu, måste berätta vår variant, vår berättelse, vad vi vet, vad vi tänkt, vad vi försökt förstå, vad vi kunnat ta reda på. Auschwitz, Birkenau, vad vi till slut kunnat föreställa oss så att det på sitt sätt blivit levande inom oss. De som har varit här och överlevt, snart har alla tystnat.

Det är en stark roman som handlar om det där som hände, om Förintelsen ur en familjs perspektiv. De varvade berättarlagren - nutidens reflektion och det som hände där och då gör historien stark och levande. Fast levande? Den handlar ju så mycket om döden. Flera gånger tänker jag efter, vem berättar? Visst är det ett "jag", men nej det är en "han". Det är skickligt tycker jag, berätta så nära och med sådan täthet utan att göra det enkelt genom ett berättarjag. Dessutom är jag väldigt förtjust i Erkelius språk, som är direkt men inte utan poetiska undertoner.

Jag kommer alldeles säkert att läsa mer av Erkelius. En stor författare.


Ooofbok gillar också.