Obehagligt bra i Lund

Nog känner vi litteraturens deprimerade mammor? De som inte tål dagsljuset, som behöver piller för att sova eller leva, som inte klarar hemmets plikter och vardagens krav? Visst känner vi också de såriga mor- och dotterrelationerna? I en, för året, ny bok möter vi dem på nytt. I en poetisk form, som ett musikaliskt stycke, berättar Hanna Nordenhök i Promenaderna i Dalby Hage. Min morgon inleddes med den korta, men lagom långa, romanen. Det blev en nästan obruten läsning till sista sidan.

Vi möter dotterdottern som rumsterar om i det förflutna, tränger sig in i det, för att få syn på mormodern och modern och på vad det egentligen var som hände, rasade i Lund den 3 maj 1956. Mormoderns samlade anteckningar, aldrig sända vykort och sparade fragment från sitt liv leder berättaren. Pusselbitarna finns där väl synliga, men fogas undan för undan samman och upprepas till dess en hel bild finns.

Där är pappan dold på sin institution eller bortrest, där är mamman gömd i sitt mörka rum. Där är det sociala livet som pockar på. Utanför finns dottern, som på ett mer eller mindre påtagligt sätt blir vittne till sina föräldrars olycka. Dottern som i sig har både frustration och vrede, svåra att få utlopp för. Det är obehagligt och känslostarkt.

Det poetiska uttryckssättet är vägen in i berättelsen, det ger en öppenhet som bjuder in läsaren. Det kräver ett vaket och aktivt lässätt, för att inte nyanser ska missas, samband förloras. Det är en pärla som jag hoppas finner sin väg till många läsare.


Här en intervju med författaren.