Oskuldens tid är förbi

Det är först på de allra sista sidorna jag vet säkert att jag faktiskt sett filmen. För det slutet är svårt att glömma. Martin Scorsese gjorde filmen som kom 1993, Edith Wharton skrev boken som gavs ut 1920. Igår läste jag de sista kapitlen i Oskuldens tid.

Det känns bra att jag inte haft filmen i åtanke när jag läst boken, att det inte varit Daniel Day-Lewis, Winona Ryder och Michelle Pfeiffer som trätt fram i min inre film. Istället har jag kunnat skapa mina egna bilder. Att jag inte minns filmen kanske beror på att det egentligen inte händer så mycket i boken: Det är i blickarna det sker, i den lätta beröringen av handen som tillfälligt träder ur handsken, det är i meningsutbytena dramat träder fram.

1870-talets New York är en konvenansens stad. Huvudpersonen Newland Archer ställs inför det faktum att han är gift med den unga May som han hyst varma känslor för men nu älskar en annan. Ellen Olenska som flytt sin make och vägrar åka tillbaka till honom. Det är skandal i societeten! Skandal! Dessutom för hon sig annorlunda, klär sig annorlunda - det är en kvinna som tar plats. Men Ellen hör till familjen, Mays kusin som hon är, och ska återinföras i den trygga fållan. Den hemliga relationen mellan Newland och Ellen skildras så starkt och fint, de vill ju ha varandra. De trånar, längtar och försöker skapa avstånd. Men vill inget annat än ha varandra! Det är subtilt och inte så explicita känsloyttringar som bilderna från filmen visar.

Edith Wharton beskriver så levande att jag, läsaren, är där mitt i samtalen. Det är, som jag skrev tidigare, cyniskt och klarögt skrivet om den samhällsklass som författaren själv tillhörde. Boken verkar skriven av en riktig människokännare, det är psykologist trovärdiga porträtt där personernas dolda motiv blir synliga för läsaren.  En högst levande klassiker är det, så läs för all del, läs!