Om det osannolikt sannolika

Den 26 april för 25 år sedan förändrades mitt och många andras liv. För i mitt Gävle föll regnet kort efter att Tjernobyl havererat. Och för en 11-åring var det så svårt att förstå hur något som inte syntes kunde vara så farligt. Ännu obehagligare var att inte ens de vuxna kunde förklara begripligt och att i nyheterna användes svåra, konstiga ord som cesium och bequerel. Händelsen är än idag ett stycke inkapslad ångest och oro – ändå är vi så långt därifrån både i tid och i rum. Men inte tillräckligt långt ifrån.

Nu har katastrofen blivit konst här hemma. Kanske borde den ha bearbetats publikt långt tidigare? På mitt bibliotek finns en videoinstallation av Lina Selander med bilder från olycksplatsen. En nyskriven pjäs av bl a Helene Rådberg och Anna Jörgensdotter hade premiär i natt.

Det är smärtsamt att tänka på vad katastrofen gjorde med de som levde där, i skuggan av kärnkraftverket. Det är smärtsamt att se oron i Japan. Hur det som ger energi, tar och förtär liv så snabbt. Detta att fly från något så ogripbart men ändå så påtagligt.

Tänker på Tage Danielssons monolog om Harrisburg med bland annat orden

”Sen är det också det att om det som hände i Harrisburg verkligen hände, mot förmodan, så är ju sannolikheten för att det ska hända en gång till, den är ju så oerhört löjligt jätteliten så att på sätt och vis kan man säga att det var nästan bra att det som hände i Harrisburg hände, om det nu gjorde det. För jag menar då kan man ju nästan säkert säja att det inte kommer hända igen.

I varje fall inte i Harrisburg. Och säkert inte samtidigt som förra gången.”