En ensam Herre

Jag vet inte riktigt hur DN rankar sin "Boklistan" men den här veckan har Herre avancerat från tredje till första plats. När jag summerar 2011 års läsning tror jag Niels Fredrik Dahls starka roman kommer att ha en stark ställning även på min typ av topplista.


Jag går som en häger, jag äter som en gris, jag slickar på fingrarna, min röst skär som en såg i öronen om jag blir nervös, jag slår omkull glas, stöter ihop med människor på gatan, inte bara när jag vill, inte bara när jag vill slåss. Och när jag träffar Camilla stakar jag mig och stammar, bleknar och rodnar, flåsar och flämtar, fnissar, och jag får anstränga mig till det yttersta för att tvinga mig själv på knä, piska mig själv lugn och jag har hållit mig tätt intill henne, förföljt henne utan att förstå att jag kanske var för närgången, utan att förstå att hon ofta ville vara i fred. Utan att förstå att jag inte lät henne vara i fred, utan att förstå att jag plågade henne.

Med en slags besatthet söker sig Bernhard Herre till Camilla Wergeland - han vill ha henne och ingen annan. Men Camilla har bara ögon för Herres tidigare informator, diktaren Johan Sebastian Welhaven. Welhaven och Camilla kan inte träffas hur som helst eftersom Welhaven är i fejd med Camillas diktande bror Henrik Wergeland. Mellan de både älskande får den förödmjukade, utnyttjade Herre gå med brev. Kärleksbrev. Det är fester på gårdar, brev som läses i smyg och så ständigt ett smygande på varandra och med breven men det är Herre som smyger mest. 

Det är en smärtsam skildring av en man som inte tycker om sig själv och som ingen annan heller verkar tycka om. Herre är en i utkanten oälskad. Det är mest Herres röst läsaren får höra men berättarperspektivet kan plötsligt växla. Likaså rör sig författaren obehindrat i tiden, varvar Herre i unga år med berättelsen om den nedgångne Herre med ruttnade tänder och i avsaknad av hela kläder. Från start, med faderns konkurs, går det utför med Herre. Abrupt och oklart slutar Herres liv och han hade kunnat bli en bortglömd. Men i efterhand har han en plats i litteraturhistorien för han skrev berättelser om skog och mark, men det ligger utanför den här romanens värld. Detta är alltså en historia byggd på verkliga händelser. En läsare insatt i norsk litteraturhistoria finner säkert fler dimensioner än jag som är skolad i den svenska.

Dahl är ännu en av dessa stora norska berättare (Christensen, Knausgård, Marstein m fl har jag tidigare fångats av) som jag vill läsa mera av. Jag gillar han tråcklande uppbyggnad av romanen och hans språk som fångar in personerna. Jag imponeras av att författaren kan hålla sig så osynlig i berättelsen - jag glömmer honom när jag läser. Går helt in i triangeldramat och den ensamme Herre.

Anbefales!