Bombarderad

På min vänstra sida en kopp kaffe, bakom mig P1 som pratar på, framför mig en skoluppgift som ska skrivas och på min högra sida en bok som jag inte vet om jag ska avsluta. Men med bara dryga 50 sidor kvar känns det lite fegt att inte läsa ut. Nu är jag inte längre någon deckarläsare. Faktiskt blir jag ibland trött bara av att se dem, deckarna. Men så plockade jag med Anne Rambachs Bombyx från jobbet för att växla till något mer rafflande än de romaner jag läst på senaste tid. Det är spänningen jag vill åt, det avkopplande läsflödet.

Jag gillar upplägget, att det är en journalist som hamnar i en otäck situation och vill ta reda på vad som händer. Men jag får inget fäste i Diane. Hon bär på en stor sorg, hon är skör och sårbar samtidigt som hon är värsta atleten. Hon äter inget men kan utmana den värsta boven. När hon själv slås sönder och samman skakar hon bara av sig det och går vidare. Vi kommer inte riktigt överens. Och säkert är jag alldeles för långsam i fattningen för att förstå vad jag läser. Det är blommor hit och blommor dit, manipulerad film och kinesisk maffia. Jag vet inte om eller vad jag ska tro om det jag läser. Vet inte vad författaren vill med mig. Är det ett skämt? Är det på allvar? Eller en lek med genren? Och varför sitter Catherine Deneuve på en bar och spelar Game Boy? Att det händer i Paris väger inte riktigt upp det hela.

Suck. Vad är det för fel på mig?

Och så detta informationsöverflöd. Litteraturen som bjuder på så många läslöften tittar uppfordrande på mig, det känns inte riktigt behagligt. Kanske är det Bombyx som fått adrenalinet att höjas? Mig att känna som om en tävling står för dörren. Snabb, snabbare, snabbast. När det är stanna upp jag vill. Lukta på blommorna och  njuta av orden.