I den andra boken om Knut, Den stora sammankomsten (1990), har huvudpersonen lämnat Paris och återkommit till Göteborg. Här möter han den akademiska eliten, och Claes Hylinger bjuder på en uppvisning av lite udda, galande, typer. Det är lite långtråkigt för Knut som längtar tillbaka till Paris där allt tycks hända. Han reser också tillbaka dit, bl a för att återse den vackra Charlotte som han mött där och för att förbereda ett seminarium han ska delta i i hemstaden.
För att få bukt med tristessen hörsammar han en inbjudan om sommarvistelse på den danska Klosterön. Här bor munkar, ständigt salongsberusade av kråkbärslikör, som driver en uthyrningsverksamhet till andra sorters andliga rörelser. Knut blir betraktaren till detta "spektakel" i new age-anda och kritiken mot dessa människor som söker livets mening på det ena mer udda sättet än den andra är inte direkt vass men underhållande. Knut sitter till slut en stund varje dag i klosterträdgården, han läser böcker, ser det som händer omkring honom. Han får sällskap av personer som hoppar av de olika rörelserna, terapierna och gymnastiska sessionerna. Istället berättar de om sig själva för varandra, om varför de hamnade där. Romanens scener för tanken till Decamerone. Något de inser är att lyckan inte finns i självspäkningen eller i att följa i yogins spår.
Knuts livsfilosofi har blivit den att när han inte vet vad han ska göra, så gör han ingenting. Eller så reser han tillbaka till Paris. Knut må söka, men något av romanens budskap tycker jag är att äventyret bor i vardagen, att det inte pågår något mer spännande någon annanstans än där just du är, just nu. Så blir den stora sammankomsten som Knut väntar på något helt annat än han föreställt sig.
I denna roman fortsätter klurigheten, det finns en mildhet och vänlighet i de möten mellan människor som Hylinger skildrar. De som funnit sig tillrätta i livet möter enkelt, utan tillgjordhet och rättframt sina medmänniskor, och ser dem. Bokens tilltal har ändrats något, författaren/Knut vänder sig ofta direkt till läsaren - till ett "er" eller "ni". Men tonen träffar hela tiden rätt. Mina tankar efter att ha läst ut boken spretar åt olika håll, det är svårt sätta ord på läsupplevelsen. Och jag skriver med tanken att jag missar något, att jag inte förstått alla bitar. På samma sätt som Knut ibland tänker att livet pågår någon annanstans, tänker jag att den rätta läsuppfattningen finns, men kanske någon annanstans. Fast att uppleva Den stora sammankomsten på det sätt jag gör är storartat, i all sin litenhet.
Nu väntar bok nummer tre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!