Paul Austers anteckningsbok

Jag är väldigt förtjust i berättelser om osannolika sammanträffanden, om händelser som låter som sagor fast det alldeles på riktigt. Paul Auster är en mästare på detta i kanske främst sina tidigare romaner. I Den röda anteckningsboken som jag läste ut i morse berättar han i korta stycken om flera olika sådana märkliga och verkliga saker. Han tycks ha en särdeles förmåga att dels själv vara med om det mest märkliga och att dels få ta del av andra människors historier. I anteckningsboken finns en blandning av bådadera. Austers lilla bok läser jag ivrigt och den rinner snabbt framför ögonen. Det han berättar är fascinerande och omtumlande och kan inte återges utan måste läsas.

Det är så fantastiskt hur vägar korsas, hur människor möts, och hur sådant som i förstone tycks vara av ingen betydelse i slutändan betyder allt, som om det fanns en tanke bakom, en plan. När sådana här nästan mystiska saker händer en själv känns det på samma gång som att världen blir mer begriplig och trygg (tänker på den där teorin om att vi människor inte är mer än sex (sju?) steg ifrån varandra) och omskakad och osäker. Kanske är livets väv så  konstruerad att dessa sammanlänkningar finns hela tiden, fast det bara är ibland de träder fram synliga för oss? Ett av mina stora märkliga ögonblick var när min dejt och jag kom underfund om att han under nio år gått i samma klass som en av mina nära väninnor - och det inte i Gävle utan i en by i Västerbotten. Dejten är jag numera gift med och väninnan träffade jag senast i helgen. Så är livet.