Två drömmar om Paris

Paris. Författaren Gil älskar staden och drömmer om att bosätta sig där. Men när han reser dit med sin blivande fru och svärföräldrar tvingas han in i deras rytm, deras intressen som inte i första hand är litteraturen, konsten, kulturen. Dessutom får de dras med en besserwisser som skickligt dödar varje tillfälle till egen inspiration i möte med konsten. Istället beger sig Gil ut i natten, han villar bort sig och hamnar så småningom i en gammal bil som tar honom direkt in i 20-talet. Han möter storheter som makarna Fitzgeralds, Hemingway, Picasso, Cole Porter och många andra. Gils manus lämnas inför Gertrude Steins granskande ögon och livet leker. I alla fall på natten.

Vilken fest Woody Allen bjuder in till med sin film Midnight in Paris. Jag log och skrattade mig igenom filmen, och älskade varje sekund av den. Den börjar som en böljande turistbroshyr och blommar ut i en lyrisk kärleksförklaring - till staden, konsten och livet. Idén är fantastisk och så som den genomförs... Med glada, fina lite oväntade skådespelare som Clive Owen, Carla Bruni (om än i en liten roll) och Adrien Brody. Precis som Gil är det den här tiden, den här miljön jag skulle vilja besöka om det var möjligt. I filmens värld är det möjligt och det är jag evigt glad för! Och när Dali dyker upp är lyckan total.

Vad är det med Paris som väcker så många drömmar? Som väcker en sådan längtan efter ett kyffe under en takås?

Även Gertrud drabbas av den totala förälskelsen i staden. Hon kommer dit som ung fotograf och blir kvar. Nu är hon en grånad dam i ensam i en stor våning. Till henne kommer 9-årige Harry på besök och tillsammans upptäcker de Paris. Harry är ett barn av idag som medför tekniska pryttlar hem till Gertrud, men mellan dem växer något slags vänskap fram - de möts framförallt genom fotot. Karin Stensdotters lilla En underbar roman är i mycket en minnenas roman där Gertrud ser tillbaka på sina yngre år medan de mer närliggande dagarna känns mer avlägsna. Mycket har redan hänt, livet går kanske mer bakåt än framåt. Men genom Harry tror jag Gertrud kommer att leva vidare, liksom hennes kärlek till Paris. Det är finstämt, och tänker jag, skrivet i ett franskt lite småfilosofiskt tonläge. Lite inkapslat kanske, där figurerna inte riktigt hittar ut ur romanens pärmar utan blir just romanfigurer. Det är en mjukt melankolisk roman, fin att läsa en höstdag.

Två drömmar om Paris, väcker nya drömmar om Paris hos mig som ser och läser.