Apapapapapap

Nu när höstmörkret tätnar känns det extra viktigt att göra saker som får en att må bra. För mig kan en sådan sak vara att gå på konsert. Så igår efter att ha ägnat en del tid åt Knut och åt vissa hemmabestyr åkte vi till Gävle konserthus för att höra Gilles Apap som violinsolist samt se honom leda Gävles fina symfoniorkester.

Förhandssnacket bland kollegorna på biblioteket talade om Apap som en underhållare som kan bryta in i de klassiska verken och leda melodin in på andra vägar. Att han inte drar sig för att både vissla och sjunga. Det lät lite apart... Och visst stämde ryktena, det var en lekfull ledare som såg till att orkestern fick visa upp sitt breda register av toner och rytmer. Men det var inte någon lustigkurre som ledde symfonikerna - med stor respekt för och känsla spelades de klassika verken, med en lätthet och chosefrihet som var njutningsfull. Apap beskrivs också som en av de riktigt stora violinsolisterna.

När jag går på konsert här hemma känner jag igen kanske 2/3 av det som spelas. Den här gången var verken i programmet - Mozarts Violinkonsert nr 4 D-dur, Mendelssohns Symfoni nr 4  och Rossinis Uvertyr till Barberaren i Sevilla - bekanta sedan tidigare för mig, medan de tillagda numren som bl a innehöll irländska toner var nya. Det var en lätt och ledig afton: Mendelssohns Symfoni nr 4 kallas också "Den italienska" och skrevs inspirerad av en vistelse i Italien, kompositören själv blev dock aldrig riktigt nöjd med den, vilket är svårt att förstå idag när den låter så oändligt skön. Och Rossinis Barberaren i Sevilla är en lättsam opera, jag har sett den i en version där huvudpersonen gestaltades som tupp. Och Mozart är ju Mozart - som i Apaps tolkning blir något mer, något lekfullt. 19 år var Mozart när han skrev konserten, jag hade inte uppnått mycket vid samma ålder...

De glada tonerna, den  sköna stämningen och den sprittande orkestern var precis vad jag behövde denna mörka höstkväll. Jag var inte ensam om att lämna konserthuset med ett stort varmt leende.