Proust, Patiens, Saramago

Där inget fel på Marcel Proust, absolut inte! Felet finns hos hans läserska som så här under semesterns sista vecka är alldeles för rastlös för hans vindlande meningar, berättelsens stilla rörelse. Fast jag borde vara i samma flöde och lugn, och det oroar mig lite att jag inte är det. Hur som helst. Under turen till stugan på ön vilar jag lite från boken.

Istället tar jag upp ett tidsfördriv jag inte ägnat mig åt länge. Än har den inte gått ut, men oj vad det är svårt att sluta. 

Och så läser jag faktiskt en annan bok, en mycket kortare men språkligt nästan lika vacker. Det är José Saramagos självbiografi Små minnen som gavs ut i original 2006, några år innan han gick bort. Jag läste för några år sedan, antar i samband med Nobelpriset, Alla namnen som jag tyckte mycket om. Men sen har det inte blivit något mer. Så till min stora glädje valdes biografin som nästa bok i litteraturcirkeln jag är med i, och jag fick en angenäm anledning att åter bekanta mig med författaren. Små minnen får mig att tänka på Torgny Lindgrens Minnen - det är något i stilen och i förhållningssättet till just minnena. För hos Saramago omvärderas minnesbilder, han ändrar sig ibland, är osäker på vad som egentligen hända. Det är hans barndom som i första hand berättas - gator han bott på, vänner, grannfamiljer men också om hur samhället och levnadssättet förändrats över tiden. Den äldre mannen ser tillbaka på sitt yngre jag. Mycket handlar om hans tillkortakommanden eller om tillfällen när han förödmjukats. Och det är väl så vi fungerar, vi ägnar mycket tid åt det som inte fungerade, det som inte var bra. Det står inte ens en Nobelpristagare över.

Jag tycker mycket om det jag läser som är fragmentariskt och hänförande skrivet. Riktigt besviken blir jag därför när jag vänder blad och inser att berättelsen är slut. Att jag inte får ta del av några fler små minnen, de minnen som i backspegeln var livet.