Det är kulturfestival i Stockholm, men istället för att stå framför en scen i kvällsregn tar maken och jag plats framför Stadsteaterns lilla scen. Vi ser Rikard Wolff som Maria Callas i en texttät föreställning, rösten har tagit slut kvar finns minnena från tiden på scenen, från kärlekar och från upptäckten. Det är en närsynt stjärna som möter oss, en hjältinna för oss glasögonormar, som talar till oss från sin våning i Paris.
Maria Callas, ett namn nästan synonymt med starka känslor, framträder för publiken på en behärskad scen som går helt i vitt. Det kontrasteras mot det drama som berättas. Camilla Thulin har designat kläderna, bland annat den välskräddade svarta spetsklänning som Wolff bär större delen av föreställningen, utan fåniga lösbröst. Jag gillar hur det enkla, men eleganta, hjälper berättelsen fram. Hur det tillåter skådespelaren att ta plats och träda fram men samtidigt ger en tydlig, flexibel ram. Jag gillar också att det är Maria Callas historia, och att den berättas av henne själv. Eva Stenson som har pjäsens andra roll, som ett slags assistent, är stum, deltar inte i någon dialog. Men finns där, ser sin arbetsgivare och beundrar kanske från distans.
Rikard Wolff har ju tidigare väckt svenskt liv i Edith Piaf och Barbara - nu har han iklätt sig rollen som ännu en självförbrännande stjärna och han gör det helt strålande. Mille grazie.
Kulturdelen om föreställningen.
(Efter att ha läst DN:s recension av
Huset vid flon som hade premiär i fredags
är jag glad att jag satt där jag satt och inte i salongen intill.)
Visst är han/hon stilig! Det tog ett tag att vänja sig, men sedan såg jag Maria Callas framför mig, berättande om sitt liv. Man behöver bara hennes ord för att följa henne från plats till plats över jordklotet, tillsammans med kända och okända människor.
SvaraRaderaJag är så glad att vi kom iväg och såg föreställningen! En tanke jag ett tag hade svårt att släppa var Wolffs likhet med en annan stor skådespelare - Margareta Krook...
SvaraRaderaHmm, ja, när du säger det så...
SvaraRadera