Jag kanske börjar förstå vad min vän Cilla menade med orden
VARNING! Efter läsningen av detta fantastiska verk så blir inget sig likt igen! Jag klarade inte av att läsa skönlitteratur på flera år efter att ha läst dessa böcker. Ingenting annat kan liksom mäta sig med spaningen!
skrivet som en kommentar när jag berättade om mina planera på att läsa På spaning efter den tid som flytt. Eller så är böckerna jag nyss läst inte tillräckligt bra? Först var det Bengt Ohlssons Kolka som jag ska fundera över ett par dagar till. Sedan var det Osynlig av Paul Auster. Dessa två har jag, av en viss lässtress, låtit bryta in mitt i Swanns värld.
Paul Austers romaner har lockat mig med sina labyrintiska berättelser, men i det här fallet saknas det helt, jag saknar det. Istället får jag en berättelse som är ganska ytlig och med personer som känns som stöpta i rätt trista gamla mallar. Kvinnorna är antingen vackra och chica eller så är de små runda tanter. Männen är känsliga poeter eller av ett mer machoslag.
Nu har Auster förvisso gett röst åt en annan man i sin roman, Adam Walker, vars liv läsaren tar del av under ett specifikt år - 1967. Det är i huvudsak Adam och hans vän från studietiden, som tar del av hans romanutkast om året, som är berättare. Året var dramatiskt och omvälvande på flera plan för Adam. Han blir vittne till ett knivmord och indragen som en tredje part i ett destruktivt förhållande och så upplever han kärlek och svek. Det är mycket för den unge Adam, förstås.
Trots de olika berättarrösterna som kan skarva och lägga till är det Auster som svävar över bokens sidor och som jag inte blir riktigt klok på. För Adam är måhända en dålig berättare som inte får till dialogerna - men Auster är det inte och det är hans förmåga jag bedömer; inte den fiktive Adams. Som läsare önskar jag att Auster gått djupare in i personerna och låtit dem träda fram ur schablonerna. Det är underhållning för stunden men inte så mycket mer, trots att jag får en smak av Paris. En association jag aldrig trodde jag skulle göra genom Auster är den till Andrews. Virginia Andrews. Associationen känns lite märklig och är tyvärr svår att frigöra sig från...
Vi tycker så lika Herma;-) Jag är sedan många år tillbaka ett stort Austerfan och när jag en gång för många år sedan läste New York-trilogin blev jag fast i hans författarskap. Den tillsammans med Leviathan, Månpalatset, Orakelnatten och Dårskaper i Brooklyn är ngr av mina mest omtyckta läsupplevelser. Men se´n är ju denne käre Auster ojämn oxå; vissa av hans böcker har jag inte alls gillat. Och tyvärr så har de senaste jag läst, Resor i skriptoriet- och just Osynlig- inte alls levt upp till mina Auster-förväntnigar. Att han är en fantastisk författare kommer jag alltid att tycka, men på senare tid (Mannen i mörkret har jag inte läst ännu)vet jag inte riktigt vad han sysslat med? Språket känns bitvis halvdant, och historien i Osynlig var ju rätt tjafsig...Så jag hoppas att den briljante berättaren Auster återkommer snart!
SvaraRaderaJenny - varför blir jag inte förvånad?! :) Är glad att jag har kvar många av hans böcker olästa, bl a NY-trilogin, särskilt om han verkar vara inne i en svagare skrivperiod.
SvaraRadera"Tjafsig" är ett bra ord för Osynlig. Jag får en känsla av att författaren inte riktigt haft roligt eller njutit under skrivandet (det kanske man inte gör, men jag inbillar mig att man kan gå igång på sin egen historia)...
Åh, kul att bli citerad :0)
SvaraRaderaCilla - ja kul :-)
SvaraRadera