Alltsammans, varghunden och hans grönklädde herre, den kusliga tystnaden, gläntan och det sällsamma ljuset, tycktes mig lika overligt som en tablå, en lek med solljus och skuggor. Förvirrad kom jag på fötter, osäker på om jag drömt alltsammans. Kanske hade jag verkligen somnat?
När Vixxtoria valde digitala julklappar som generöst delades ut i bokbloggsvärlden för två jular sedan så träffade hon alltså verkligen mitt i prick. I alla fall i mitt fall. Eva-Marie Liffners Drömmaren och sorgen (2006) var den precist utvalda boken som jag nu äntligen har läst.
Tiden pulserar fram och tillbaka i romanen, som inleds med en brevväxling i vårt eget nu. Ordet förs sedan till större delen av arkitekten Lars Israel Wahlman. De minnen han delar med sig av spänner från 1800-talets sista år, då hans karriär tar vid, till det som är hans eget nu, midsommarafton 1952. Han har alla tider intakta, bevarade inom sig och låter tankarna flöda denna sommardag samtidigt som de sätts på pränt. Han är nu en gammal man boende i Stockholm, från sitt fönster ser han Engelbrektskyrkan som han ritat. Hans tankar kretsar mest kring det slott han uppförde i Halland, på uppdrag åt de skotskättade makarna Blanche och James Fredrik Dickson. Tjolöholms slott. Så långt stämmer berättelsens yttre fakta med verkligheten.
Men detta är inte någon biografisk skildring i vanlig bemärkelse - den är ett drömspel, en saga, en magisk skapelse om liv och död fylld med sammanträffanden som korsar tiden. Flera gånger tänker jag under läsningen på Maria Gripe och på hennes förmåga att väva in drömvärlden och den fantastiska världen i den reella. Ja, jag tänker mer på Gripe än på den magiska realismen hos t e x Murakami eller García Márquez. Kanske för att de båda svenska författarna i tonen påminner om varandra, kanske för att jag hos båda finner schackpjäser och levande dockor?
Wahlman vandrar mellan dröm och vakenhet, hans liv har en "drömsk dimension", vilket ger märkliga ibland obehagliga scener som förvrider läsarhjärnan. Ibland tappar jag greppet när jag läser, osäker på vad som egentligen händer (om det nu finns något sådant "egentligen" i litteraturens värld). Samtidigt som romanen väcker frågor ökar den min allmänbildning. Det går inte att läsa utan att också ta reda på mer om arkitekten, om slottet, familjen Dickson och Maria Stuart som även hon har en roll i romanen. Och så finns här Shakespeare, fast kanske inte så framträdande som jag först trott. I Harriet Bosses, skådespelerskan som Wahlman beundrar så och vid ett tillfälle får kyssa på handen, avbild målas t ex Puck från En midsommarnattsdröm som prydnad på väggen (taket?) i slottet. Men också i pjäsen förändras seendet, tar dröm och sömn vid, och i Wahlmans nu är det ju faktiskt midsommarafton. Kopplingen till det komiska dramat var ju också en av anledningarna till att Vixxtoria valde den här boken till Hermia Says, eftersom bloggen fått sitt namn inspirerat av just En midsommarnattsdröm.
Nu har jag skrivit ett längre inlägg om romanen utan att egentligen säga något om handlingen i den. Jag tar sats, ska ge ord, men den glider undan, beter sig mystiskt. Om den påminner om något annat jag läst i år så är det kanske Livet börjar på fredag av Ioana Parvulescu, men allra mest är den sin alldeles egen. En alldeles egensinnig skapelse. Drömmaren och sorgen bör avnjutas lugnt, sakta och med öppet sinne. Då får du en på många plan fantastisk läsupplevelse. Det kan jag lova.
Tjolöholms slott är som taget ur en saga och att det kan göda drömmar är inte svårt att förstå. Från mitt första besök, när jag var i tioårsåldern, minns jag dock mest duschen som sprutade vatten från alla håll! Men där finns gott om avtryck efter myter och sägner, och överallt tycks Blanche ande sväva - James Fredrik fick ju aldrig riktigt uppleva slottet. Drömmaren och sorgen låter som fin julläsing.
SvaraRadera