Tvillingmysteriet

Det var ett tag sedan jag läste så begärligt som när jag i helgen slukade Himmelsdalen av Marie Hermanson. Det känns nästan lite ohälsosamt, lite för girigt att läsa på det där sättet men så är romanen också upplagd som en thriller med stark bladvändareffekt. Det går inte att inte dras in i historien om Daniel som hälsar på sin tvillingbror Max på hälsoanstalten i dalen. Max har det ekonomiskt svårt där, i det som verkar vara paradiset, och ber Daniel göra ett snabbt skifte. De ikläder sig varandras roller för att Max ska kunna lämna platsen där han befinner sig för att sona sina synder. Några enklare brott, kanske. Daniel går egentligen inte med på iscensättningen men Max är van att få sin vilja igenom. Undan för undan går det upp för Daniel – och läsaren – att allt inte är så idylliskt som det ser ut. Det vilar ett stort mörker över Himmelsdalen, eller Himmelstal som är dess tyska namn.

Hermanson målar en stämning och skapar en dragningskraft som det inte går att värja sig mot. Det är en skrämmande och tankväckande skildring som väcker frågor om sjukt och friskt, om människans frihet eller fångenskap. När fartblindheten lagt sig tänker jag att själva drivet i boken ibland tar över på bekostnad av personteckningen och att historien tvingas i bakgrunden av mer uppseendeväckande effekter. I texten finns också ledtrådar, som för en pusslare avslöjar väl mycket av vad som komma skall. Bortsett från det så är det en stark läsupplevelse, inte helt olik Patient 67, som får både hjärna och hjärta att arbeta lite extra.