Mitt hjärta slog som en trumma då hon satte sig på soffan intill mig med den svala klänningen svällande likt en ballong och lekte med sin blanka frukt.
Lolita av Vladimir Nabokov är en sådan där roman som jag tänkt att jag någon gång kanske vill läsa, men den har genom sitt tema avskräckt mig. Men så läste Lyran och gillade och det samma gjorde gästbloggaren M hos Och dagarna går. Så när boken en dag stod där och lockade från bibliotekshyllan så fick den följa med hem. Och den var faktiskt inte så hemsk som jag inbillat mig att den skulle vara, vilket känns märkligt att skriva om när det ju handlar om en pedofil som i allra högsta grad utnyttjar sitt offer.
Den elegante Humbert Humberts besatthet att "nymfetter", d v s outvecklade pubertetsflickor, når sin fulländning när han blir inneboende hos mrs Haze och hennes dotter Dolores (Lo, Lolita). Lolita är en ung koketterande tjej som genast blir föremål för Humberts heta känslor. Hans närmanden växer från närhet av ett mer subtilt slag till närhet av direkt sexuell art.
Det är Humbert som berättar/bekänner, och han är en smart berättare som inte avslöjar några detaljer utan använder omskrivningar och antydningar som ändå leder läsaren rätt i tanken. Det är ändå, precis som författaren själv påpekar i efterordet, inte någon obscen eller pornografisk skildring. Snarare är det en inifrånskildring av en sjuk man. Humbert berättar för att förklara sig, han vet vad han gjort (det hinner hända mycket i romanen), och han vet att han farit illa med Lolita. Mest handlar det i texten om hans besatthet och svartsjuka och om hans heta kärlek. Allt är skildrat ur mannens perspektiv vilket gör att jag som läsare tvivlar över den bild han ger av Lolita. Kanske visar han t ex upp henne som utmanande och koketterande för att rättfärdiga sig själv? I hur stor utsträckning kan läsaren lita på berättaren?
Lolita är en klassiker och det "känns" att det är en klassiker. Orden faller rätt och tätt, dessutom är det lekfullt skrivet. Av Aris Fioretos, översättarens, efterord förstår jag att det verkligen är långt ifrån en slump hur de beskrivande orden används. Det är en text som på ett övertygande sätt fångar Humbert Humberts tankar och märkliga idéer. Som läsare vaggas jag bitvis in i föreställningen om att hans värld är den rätta. Strax därpå vaknar jag som tur är upp och läser vidare med mer distanserad blick. Det är skickligt av Nabokov att skapa denna obehagliga, maniska miljö för läsaren att vistas i. Så har klassikern förfärat och förtjusat ännu en läsare. Och den första boken i semestertraven är utläst.
Jag har läst två andra böcker av Nabokov, Skratt i mörkret och Pale Fire. Pale Fire är en helt fantastisk bok, olik alla andra och så intelligent och full av humor och sorg på samma gång. Skratt i mörkret har en mer konventionell handling, men är så väl skriven med ett lätt och smart språk. Det språket kände jag igen när jag började läsa Lolita. Nabokov skriver verkligen, som du säger, så övertygande och lockande att man tror på honom. Eller?! När jag läste Lolita blev jag mer och mer äcklad av hur Humbert målade ut henne som en nymfett. Jag hatade hans sätt att pådyvla henne rollen som förförerska, och på så sätt lägga skulden på henne. Efter halva boken orkade jag inte vara kvar i hans sjuka sinne längre, och var tvungen att sluta. Det är jag litet ledsen för, men å andra sidan har jag fått tillräckligt mycket inblick i vad boken handlar om genom recensioner. Och helt klart är Nabokov en genial författare.
SvaraRaderaSåg precis i DN hur Håkan Andersson, författaren, beskrev Pale Fire som en av de mest intrikata romanerna (ungefär så..). Nu har min nyfikenhet ökat ytterligare! För mig är Nabokov annars just Lolita och på något vi klarade jag av att läsa trots romanens obehagliga handling, antagligen just för att den är så väldigt bra skriven och för att där inte finns ngt gottande åt de akter som utförs. Det är smartare och subtilare än så. Ändå förstår jag att du lade den ifrån dig.
SvaraRadera