Iklädd svart turban

Än har jag inte hunnit läsa så mycket i Anaïs Nins Henry & June men jag märker att det är en lite annan sak att läsa en dagbok som inte har romanens struktur, även om Nin skriver som för en tänkt läsare. Det är ett flöde av tankar, kommentarer och scener ur livet. Än har passionen nog bara börjat.

En sak jag tänker på är hur hon lever som på en scen och att det finns något tilltalande i detta, fastän något konstruerade eller kanske medvetet utstuderade, sätt att gestalta sig själv. Så här t ex:

Jag hade klätt mig rituellt för henne, i just den dräkt som hade skapat ett tomrum mellan mig och andra människor, en dräkt som var en symbol för min individualism och som bara hon skulle förstå. Svart turban, gammalrosa klänning med svart spetsliv och krage, gammalrosa kappa med Medicikrage.

Medicikrage

Och så är språket, precis som Emma kommenterar till ett inlägg här nedanför, riktigt bra.