Scengångare

Som min fyndige make konstaterade så fick vi väldigt mycket resa för pengarna idag. Men mest var det väntan. På buss. På tåg. På buss. Ja, du vet. Jag gnällde ikapp med de andra resenärerna, suckade och gnölade. Men till slut gav jag upp, gillade läget och ägnade mig åt skådespelarkonsten istället.

P1 sänder nu programmet Scensommar i tre delar, och jag hade varit förutseende att ladda ned de första två för avlyssning under resan. Eller tjuvlyssning, egentligen. Programmen handlar om skådespelarens gestaltningskonst och den process det innebär. Samtalsledaren, skådespelaren och regissören Anna Pettersson menar att man inom skådespelarkåren sällan pratar om det. Tillsammans med Sissela Kyle, Maria Sundman, Jane Friedmann och Marie Göranzon vill hon fördjupa sig i ämnet. Det märks att de är ovana att prata om vad det gör, och hur det gör det. De talar lätt och teknik och vedertagna knep men har svårare att sätta ord på vad det egentligen innebär att gestalta en roll, ge liv åt en text, eller att beskriva själva processen. Kanske är det inget man lägger så stor vikt vid? Marie Göranzon berättar om att hon endast vid 3-4 tillfällen mött regissörer som väglett själva gestaltandet, annars är det medspelarna som är de bollplank och förlösare.

Marie Göranzon och Sissela Kyle upplever jag som de mest reflekterande, i alla fall i radiorummet, och de förmedlar insikter intressanta för mig som vill försöka förstå något av skådespeleriets innersta väsen. En sak jag tycker samtalet gör är att avmystifiera yrket en del. Kanske handlar det inte så mycket om att "gå in i en roll" som att kunna hantera rätt verktyg på rätt sätt, vid rätt tidpunkt? På fredag sänds del 3. Lyssning rekommenderas.

Sedan följde en nedladdad favorit i repris - Johan Rabaeus sommarprat från i fjol, fast jag väl borde lyssnat på Torgny Lindgren - det var ju till Västerbotten resan gick. Igen följer jag Pelle kanins (d v s undulatens) öde, tar del av Rabaeus första skräckslagna möte med Järegård och njuter av hans inlevelsefulla stämma.

Det är något med rösten som förenar sommarprataren med de scenpratande skådespelarna. De har ett slags behagligt, raspigt nasalt ljud.