Tre danser av Cullbergbaletten

Tre generationer koreografer från Cullbergbaletten presenterar var sitt verk. Det är ånyo danskväll på Gävle Teater. Först ut är Mats Eks Hon var svart från 1995. I koreografin känner jag ett berättandes magi, i par rör de sig över scenen, rör sig upp och ned i den stora grå trappan, rör sig mellan varandra, kring varandra, med varandra. Rör sig en Willy Wonka-figur i tåspetsskor över scenen.

Här är älskogsglädje och skakiga lemmar blandat med mystiskt kringålande örngott. Sittandes allra längst fram hör jag andningen, inser att den också är ett verk av koreografen. Jag är ett med dansen, totalt fokuserad. Förundras av de starka smidiga kropparna. Det är oerhört sammansatt och genomarbetat utan att vara överkontrollerat. Här finns magi! Här finns lek!

Sedan är det dags för Alexander Ekmans verk, 40 m under, från 2010. Här möter vi på storbildsduk, för det är filmad dans, ett gäng utflippade forskare i vita rockar.
Efter visselpipans ljud dansar de vid och med varsitt bord, eller hamrar på det i takt eller otakt. Man och kvinna möts i rum, klurig scen utspelas med tillhörande textremsa som ger röst åt gesterna. Allvar och skratt i kombination. Detta är föreställningens mest underhållande stycke, en arbetsplats gone mad.

Kvällen avslutas med Negro con Flores, Johan Ingers verk från 2005. Fem dansare och skarpt nästintill migränframkallande ljus bygger en scen, eller är det drömbilder som spelas fram? Det är modernt i både musik, uttryck och kläder. Formationer bildas av dansarna när inte egna avsnitt framförs. Detta verk påminner mest om de jag såg under hösten.

Mitt kvarstående intryck ett par timmar efter föreställningen är att äldst är bäst. Det första stycket var det som fångade mig mest och framkallade ungefär samma känsla som t ex Le Cirque Invisible, Victoria Chaplins fantastiska skapelse som överraskar på de mest märkliga vis.

Men de tre akterna bjöd tillsammans på fantastisk dans! Det är en ynnest att få ta del av detta i min egen stad.

En bonus var att se dansarna, när ridån oväntat går upp en sista gång efter en lång stunds applåder, nyfiket undersöka den stora fruktkorg som gavs istället för blommor. Ett brott mot scennärvaron gör att de kommer ännu ett stycke närmare.

Bilderna är lånade från Cullbergbalettens hemsida.