Till sista andetaget

Jag minns att jag gillade Anne Swärds debutroman Polarsommar men inte varför eller vad den handlade om, vilket inte är konstigt för mig. Nu har jag läst den nya Till sista andetaget. Jag vet att det är en bra roman, den är välskriven och har en intressant gripande historia. I centrum står Lo och Lukas, två barn som sedan blir ungdomar.

Dessa människor möts i en by i 70-talets Sverige, men det skulle lika gärna kunnat vara för längre sedan. Lukas är äldre än Lo vilket gör att deras vänskap inte ses med blida ögon av vuxenvärlden. Och vuxenvärlden är stor, åtminstone för Lo som lever i en myllrande familj. Lukas bor ensam med sin pappa, de är invandrare från Ungern men har inget gemensamt språk. Pappans språk är nävarnas språk. Lo och Lukas är romanens stomme. Men deras vägar skiljs åt och Lo söker manlig närhet runt om i världens storstäder. Lite torftig beskrivning kanske men i stora drag ser den yttre handlingen ut så här.

Det är inte en ytligt berättad historia, här finns både djup och komplexitet. Men ändå; dessa undantagsmänniskor är romanstoff som inte riktigt får liv. Kanske för att de sätts för mycket på undantag, utanför sammanhanget. Det är en roman som jag tror vill vara något mer än den är och dess skelett är lite för ytligt. Jag vet redan tidigt i läsningen vilken sorts historia författaren vill berätta, jag kan läsa av koderna lite för snabbt.

Av Jan Arnald ett stycke från en recension läsa i gårdagens DN. Texten inleds med orden

I ett litterärt klimat som det svenska är det alltid härligt att konfronteras med de stora satsningarna. På senare år har det vuxit fram en stark och ytterst ängslig konsensus kring hur romaner egentligen får se ut. I grund och boten handlar det om hur privat texten är - ju privatare desto bättre. Så lite generellt existensiellt tänkande som möjligt. Det gör litteraturen väldigt liten. Den svenska litteraturen har under det senaste decenniet blivit väldigt liten.

Boken han skriver om, Vännerna av Lars Jakobson, tillhör inte den beskrivna romantypen. Men tankegången är intressant - och bekant. Här finns, först fritt återgivet, sedan länkat en krönika om 2008 års litteratur skriven av Jonas Thente. Det är intressant tycker jag fortfarande: Den mångstämmiga romanen, med vidare perspektiv, kontra jag-berättelsen och så vårt behov av den ena eller den andra, eller båda.

Tillbaka till Till sista andetaget. Romanen är inte den ängsliga som Arnald beskriver men en känsla kan jag inte komma ifrån - den klaustrofobiska. Jag upplever mig vara instängd i jag-berättaren, i hennes perspektiv, och i hennes värld som är Europa eller det lilla samhället med en minst sagt stor familj. En insnärjdhet som gör att romanen, trots allt, bara rör sig inom sitt eget rum. Jag vet att romanen är bra men jag känner det inte.