När trötthet råder, jobbet suger mycket energi och boken jag läser tycks vara utan slut är det skönt med film. Igår intogs därför Milk med Sean Penn i huvudrollen. Flera gånger under filmens gång får jag påminna mig om att det inte är en dokumentär jag ser - Penn är så övertygande som gay-rörelsens Harvey Milk. Milk börjar som en engagerad aktivist och slutar i borgmästarens närmaste krets. Vägen till öppenhet för de homosexuella, i 70-talets USA, är inte någon bred autostrada - här finns människor som är beredda att gå mycket långt för att begränsa de homosexuellas livsrum. Milk hotas till livet, vilket han tar på stort allvar. Vid sidan av hans kamp för rättvisa skildras också ett par kärleksrelationer där det blir tydligt att Milk rent privat betalar ett högt pris för att utverka frihet för andra människor.
Milk är en människa som gör skillnad - inte bara inom gay-rörelsen. Filmen avslutas 1978 när Milks liv ändas, då är det inte bara hans många vänner som gråter, utan också jag.
Sean Penn var fantastiskt bra(liksom oftast) i Milk.Jag gillade den skarpt, my pga den suveränt förmedlade tidskänslan; stämningarna, miljön, språket- kläderna!DEn kändes väldigt äkta(förstår vad du menar med dokumentär)- my välgjort!
SvaraRaderaJa det var verkligen lika mycket en spegling av en tid som en berättelse om en enskild människa. Väldigt väl förmedlat!
SvaraRadera