Utrensning - Puhdistus

Ingel igen. Ständigt denna Ingel. Ingel hade alltid fått allt och skulle alltid få allt för Gud upphörde inte att håna Aliide.

Romanen jag nyss läst ut måste vara vårens, årets, tidens stora läsmåste. Den bryter sig in i varje varje por, kräver med sina starka sammantvinnade berättelser total uppmärksamhet. Och jag ger den det.

Skildringen rör sig fram och tillbaka mellan tiden efter andra världskriget i ett ockuperat Estland och tiden strax efter murens fall i både Ryssland och Estland. En av de händelser som utspelar sig handlar om den unga Aliide som förälskar sig i sin syster Ingels man Hans. Hans hålls gömd i systrarnas föräldrahem, sovjetfientlig som han är. Aliide genomför av längtan till Hans och av förgörande svartsjuka det yttersta sveket. Zara lever i 90-talet under total kroppslig och sexuell kontroll som prostituerad. Hon flyr och söker sig till Aliides hus, ovetande om att Aliide finns där. Det förflutna kommer långsamt tillbaka - skulden gör sig påmind.

Sofi Oksanens roman Utrensning är en berättartekniskt skickligt förmedlad historia som skriver in sig i en tradition av starka romaner. Perspektiven är flera och vida - berättelsen är både ett familjedrama med personporträtt som tränger in under huden och berättelsen om ett sårat land och den grymhet dess människor utsätts för. Men där också det förtryck Zara utsätts för blir en spegling av landets. Allt hänger samman. Stundtals gör texten ont att läsa, det var länge sedan jag läste något så starkt berörande.

Romanen är redan belönad med fina priser, om den också får Nordiska Rådets pris till veckan blir intressant att se. Av de nominerade böckerna har jag bara läst den här, men jag hoppas ändå på den.

Om Baby Jane tyckte jag också.