"Kom ta min hand" med Folkteatern

Det är nåt speciellt med den här dan. Det känns som hjärtat svävade i bröstet, som om jag gick på luft av idel glädje.

Tre timmars intensiv njutning har jag upplevt ikväll. Fast vad är det egentligen jag varit med om?

Folkteatern i Gävle har tillsammans med koreografen Birgitta Egerbladh skapat ett rikt ensemblespel i två akter där Shakespeare står för texten. Men det är inte en pjäs jag ser. Det är ett collage av rörelser, som varit utgångspunkten och av textavsnitt och musik.
Shakespeare belyser många olika delar av mänskligheten vilket här blir ytterst framträdande - det handlar om kärlek och sprudlande glädje, om sorg och livets ändlighet. Allt gestaltat av de nio skådespelarna som använder varje liten kroppsdel för att förmedla karaktärer och känslor.

Jag tror det är första gången jag ser en teaterföreställning som inte bottnar i en redan skriven pjäs. Detta har just de här skådespelarna arbetat fram. Det här är en urföreställning. Och en alldeles fantastisk sådan med en sprittande spelglädje. Jag ser med stort leende och varmt hjärta framförandet av dessa kärlekskranka figurer,
jag njuter av Shakespeares ord i 50-tals miljö, flinar åt scenen ur En midsommarnattsdröm som skulle lämpa sig väl i en dörrspringande fars och häpnar över hur de lyckas med det mest oväntade
och vill ha mer mer mer. Det är en magisk lekfull föreställning och en vacker gåva till åskådaren. Tack!

Förresten - scenen! I ett område på Brynäs händer kulturella saker i det som tidigare var gasklockor, där just gas förvarades. Vackra byggnader ritade av Ferdinand Boberg. Miljön i sig bidrar starkt till det som utspelas och utnyttjas oftast väldigt elegant. Denna gång används, liksom vid tidigare uppsättningar, en vridläktare. Vi rör oss runt i den runda byggnaden, i rätt riktning mot de uppbyggda mindre scenerna. Mycket effektfullt.

Bilderna är med stor kärlek lånade från Folkteaterns hemsida.