Lucca

Jens Christian Grøndahl är en av Danmarks större författare, uppskattad av läsare och kritiker. Därför är det med vissa förväntningar jag tar mig an hans Lucca - en kärleksroman. I romanens upptakt förs Lucca svårt skadad till sjukhus efter att en natt ha krockat med en långtradare. Olyckan har gjort att Lucca förlorat sin syn, hon ligger i sitt eget mörker och vill inte träffa någon förutom sin son, inte ens sin man. Kvinnan fattar förtroende för läkaren Robert och öppnar sig sakta för honom. Baklänges berättas hur kvinnan kom att hamna i bilen som körde i mörker mot Köpenhamn, men på fel sida av vägen.

Historien som berättas handlar i första hand om de kärlekar som funnits i Luccas liv. Fram och tillbaka böljar berättelsen, med nedslag i händelser, även inom dessa sker tillbakablickar. Även Roberts, läkaren, historia tar läsaren del av. Ungdomsförälskelser, relationen till frun och dottern etc. Genom Robert möter vi också den ångerfulle make som Lucca lämnat körande i sin bil. Det som är tänkt som ett samtal mellan Lucca och Robert presenteras i ganska syrefattiga textsjok. Här finns ingen plats för avbrott, för inflikade kommentarer av åhöraren vilket gör berättelsen monoton. I avsnitten som skildrar Robert har berättelsen mer av liv, kanske för att hans liv sker till större delen i presens. Det är här och nu hans relationer äger rum.

I Luccas liv finns, innan sonens födelse, endast två saker att leva för: kärleken (till män) och arbetet (skådespelarkarriären). I de relationer som beskrivs ser sig Lucca också hela tiden i relation till männen, det är i deras ögon hon blir till. När Lucca får barn ger hon upp karriären, för att, av helt egen fri vilja, satsa på hus och hem. Det är kanske det första riktigt egenfattade val hon gör - men för hennes make är det inte okej och då blir inte heller Lucca tillfreds. För att vara en kärleksroman tror den väldigt lite på kärleken - det är snarare regel än undantag att människor förr eller senare bedrar varandra. Och då finns ingen tröst att få, inte ens av sin egen mor vilket Lucca upptäcker.

Romanens uppbyggnad med tillbakablickande samt tillbakablickar i tillbakablickandet är kanske avancerad men hade kunnat göras mycket smidigare. Romanen skulle mått bra av ett minskat antal upprepningar, idisslanden. Grøndahl nöter in händelser och iakttagelser tills de känns uttjatade. Men det är också listigt hur han låter Luccas blindhet föranas genom de kärlekshistorier som berättas, tills synen och det egna ansiktet inte längre spelar någon roll. Listigt också hur han låter läkarens och Luccas liv rymma liknande motiv. Det är klart att de båda ska mötas till slut.

Mest kommer jag minnas texten som ett stretande, att läsa den var som att gå långsamt i motvind. Luccas nickedockebeteende irriterar mig men jag att jag ändå läser vidare är för att se om hon hittar hem i sig själv om hon lyckas (bildligt) se sig själv med egna ögon. Att romanen ibland utspelar sig i Italien och Paris utgör förstås en viss lockelse på mig likaså skildringen av teatervärlden även om några figurer mest framställs schablonartat.

Lucca blir inte helt och hållet tillfredsställd i de relationer hon befinner sig i och jag blir det tyvärr inte heller i min relation med boken.