Redan genom deras namn anger författaren tonen för romanen, där är
Jonatan Sjöman
Bita-Bita
Sofia Tår
Cyril Aska
Konrad Kejsare
Emma Virgo
Uga Todhauzen
Var och en ger sin bild av Eleonora, från olika delar av hennes liv. De ger Eleonora livets fest men berättar om både gyllene kärleksstunder och plågor av svält, om lilla Lettlands lidande. Men i lidandet finns ljuset, finns språket
När Sofia låste upp sitt språk uppdagades så sällsamma och vackra ting att Eleonora för en stund glömde svälten, kylan, hopplösheten, slitet och tankarna på döden som de var lika vana vid som vid den sena soluppgången och den tidiga solnedgången.
Nora Ikstena är en helt ny bekantskap för mig. Jag kan förresten inte ens komma på att jag läst något skrivet av en lettisk författare vilket känns pinsamt med tanke på att det är ett så nära grannland. Romanen är poetisk och gåtfull rent av ganska underlig. Troligen är jag otränad på att läsa den här typen av texter, men det jag läser gör gott.
Ordet är viktigt i berättelsen, det är genom orden som Eleonora kommer till. Genom att minnen får nytt liv. Det blir en stark stund när hennes liv återberättas i spegelskärvor. Bit läggs till bit samtidigt som både Eleonoras och de andra gäckar läsaren, förblir otydligfa. Berättandet och orden alltså
Orden har väldig styrka. De kan hålla dig fången och skänka dig oanad frihet. De kan plåga dig likt tortyrredskap och ge dig efterlängtad vederkvickelse. För dem kan du brinna på bål och erhålla evig ynnest. Med dem kan du förbanna och bönfalla. Säga rena lögner och dagens sanning.
Men det är en text som bjuder in till många tolkningar, där varje delberättelse kan betraktas ur olika synvinklar. Det gör romanen både svårtydd och vidöppen.
Att romanen från början finner sin väg till mig beror på en kombination av romanens omslag och författarens nationalitet. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!