Ian McEwan blev något av ett sommartema för mig. Nu har jag avslutat läsningen av Lördag, en roman jag började på när den kom på svenska år 2005 men då inte alls tilltalades av. Nu ger jag den en ny chans i ett McEwan-begär och den fungerar bättre.
Bokens huvudperson ska likt en Mrs Dalloway ägna sin lediga dag åt att göra inköp inför kvällens middag. Men det som skulle kunnat vara en lugn dag får en dramatisk start då Henry, som huvudpersonen heter, blir vittne till ett plan på vådlig färd in mot London. I minnet finns 9/11 och bilderna därifrån. Nu är det inte fråga om ett nytt attentat men den tidiga morgonen skakas ordentligt om. Henry beger sig ut i staden, samtidigt som en stor mängd människor laddar för en stor demonstration mot krig. McEwans skildring befinner sig mitt i händelserna men han ger sin Henry ett alldeles eget drama: Efter att oavsiktligt krockat med en annan bil möter Henry föraren i den andra bilen, en labil och aggressiv man som bryter in i huvudpersonens liv.
McEwan är skicklig på att berätta. Liksom i Kärlekens raseri byggs här en thrillerliknande historia upp. Läsarpulsen höjs och trådarna vävs samman. Liksom i andra av hans texter handlar det mycket om skuld och moral. Vad är det rätta att göra? Henry är neurokirurg och hans yrke har en framträdande plats i romanen och även i dess handling. McEwan håller en klinisk distans med läkarord och facktermer vilket är ganska skönt, det minskar risken för hypokondri under läsningens gång.
Av de böcker jag nu läst, Försoning (som jag minns lite av och inte var särdeles förtjust i), På Chesil Beach, Amsterdam, Kärlekens raseri och nu Lördag är det På Chesil Beach jag tycker mest om. Den skiljer sig, tycker jag, en hel del från de andra. Här finns inte samma uppladdning, samma hintar om att ett drama ska äga rum - den har en annan täthet och närhet till sina figurer. Men McEwan är en författare jag blivit nästan oväntad förtjust i. Han är lättillgänglig utan att vara ytlig, bygger upp en historia utan att bli alldeles för förenklad med komplexa karaktärer. Jag gillar det helt enkelt.
Vad roligt, jag blev oändligt förtjust i "Kärlekens raseri" och har lånat hem "På Chesil Beach" nu också. Hoppas verkligen på den så roligt att det är den du gillar bäst!
SvaraRaderaBra beskrivning av McEwan där i näst sista meningen - så känner jag med.
SvaraRaderaJag har läst precis de samma McEwan-böckerna som du har, samt The Child in Time.
Mina favvisar är just The Child in Time på delad förstaplats med Kärlekens raseri, och sedan Lördag och Chesil Beach på delad andra (eller blir det kanske tredje då?) plats.
Amsterdam tycker jag är alldeles för förenklad och Försoning är raka motsatsen, lång utan att bli något bätte för det.
Eg klarte ikkje la meg engasjere av denne boka. Ho hadde mange spennande anslag, men eg følte ikkje ho klarte lande heilt. http://boklesebloggen.blogspot.com/search/label/Av%20Ian%20McEwan
SvaraRaderaHoppas du gillar På Chesil Beach, Bokomaten!
SvaraRaderaSpectatia, The Child in Time har du gjort mig nyfiken på genom ditt inlägg om den. Jag kommer att läsa den också..
Bai, jag förstår hur du menar efter att ha läst på din blogg. Jag tycker också det finns en distans, att man inte helt lära känna Perrowne trots att perspektivet till större delen är hans. Fast jag tror jag gillade det där nästan kliniska, att inte riktigt veta vem han var.
Jag har bara försökt mig på Lördag, och hunnit precis så långt som du beskriver. Jag kom aldrig in i den alls... Men om jag hade förstått att det var en Dalloway-bok hade det kanske varit enklare.
SvaraRaderaJag kanske ska testa Chesil Beach vid tillfälle, för jag tror inte min tid med Saturday har kommit riktigt än.
Nja, att det är en "Dalloway-bok" är nog att ta i. Men du vet hur associationsbanorna kan gå... Chesil Beack är ett klokt val tror jag.
SvaraRadera