Det svider lite i ögonen

för hela eftermiddagen och kvällen har ägnats åt Ian McEwans På Chesil Beach. Ögonen är inte vana vid sådan intensiv läsning längre. Med det driv romanen har tror jag någon annan sorts läsning än sträckläsning varit svår att genomföra. Jag är glad att jag läst boken nu, en stund efter den var omtalad överallt och av alla. Just för att den blivit läst av så många känns det överflödigt att orda om innehållet här. Men de känslor jag har, de spår läsupplevelsen gett vill jag skriva ned. Förhoppningsvis räcker det för att hålla romanen kvar en stund till.

Jag blev mer berörd än jag trodde jag skulle bli, vilket mest beror på att McEwan inte gått hem hos mig tidigare. Han är en smart författare, klok. Han levererar meningar och stycken som jag vill skriva ned för det är så bra och klart formulerat. Jag jublar och lider med personerna som i den korta romanen verkligen får liv. Jag känner så starkt för Florence, känner hennes osäkerhet som min egen. Och jag är glad över att leva i en tid där vi har ord, ett språk för det paret i romanen inte kan uttrycka. Ett ögonblick räcker för att förena - eller för att skilja människor åt. Det blir svårt hitta ny bok som på värdigt sätt tar vid där läsningen av På Chesil Beach slutar.