av Léonora Miano är en grym och gripande läsupplevelse. Miano skildrar ett fiktivt afrikanskt land, Mboasu, och en by som under en natt utsätts för ett fasansfullt övergrepp. Till byn har romanens huvudperson Ayané nyss återkommit från sina studier i Frankrike för att ta farväl av sin mor som ligger för döden.Det är ett genialt drag av författaren tycker jag att låta Ayané, vars själ hunnit präglas av det västerländska sättet att leva, låna sina ögon till läsaren. Genom hennes blick upplever vi bymentaliteten både före och efter det fasansfulla. Rollerna i byn är snäva, vad män och kvinnor tillåts göra regleras av normer och traditioner fast förankrade. Att bryta mot dessa såsom Ayanés föräldrar gjort straffas genom utanförskap, de hålls utanför klanens samhörighet. I sitt sätt att berätta lyfts olikheter mellan det afrikanska och det västerländska sättet att tänka fram. Det ger intressanta perspektiv vid sidan av den hemska berättelsen.
Efter att i flera dagar kretsat runt byn intar rebellerna den och sätter de boende där i skräck vilket väcker tankar om skam och skuld. Hur långt kan man gå för att rädda sitt eget liv? Långt ska det visa sig, vilket är svårt för Ayané att acceptera. Det handlar om ett sätt att leva där man inte föreställer sig en framtid, inte gör sig några planer "Livet var bara något man bar med sig och dagligen måste uthärda". I ett sådant liv är alla grymheter möjliga, även de icke tillåtna. Ayané försöker förstå, men hur förstår man de grymheter som människor utsätter varandra för?
Jag funderar över Mianos val att skapa ett land, att inte placera händelserna i ett verkligt land. Kanske handlar det om att inte komma för nära, inte bli för farlig? För det är svårt se hennes historia som helt fiktiv. Jag tänker "detta händer" inte förr i tiden utan nu, mitt i vår samtid. Kanske är det, tänker jag , fel att läsa Mianos roman som en möjlig bild av ett Afrika i dag? Vad händer med respekten för författarens skapande om jag som läsare envisas med att läsa in något sant och riktitgt i det som är en kreativ produkt?
Nattens inre är välskriven och jag läser med andan i halsen och tårar i ögonfransarna.
Jag tror inte valet att skriva ett fiktivt land handlar om att inte bli för farlig eller att inte komma nära. Nu har jag inte läst just denna bok, men rent allmänt tycker jag att realism och "verklighet" är överskattad när det gäller att kommentera verkligheten i romanform. Fiktionens styrka är trots allt att var just fiktion,inte reportage, att berätta en saga, en historia. Shakespear blir inte mindre värd för att hans klassiska drar andas ett sextonhundratal de inte utspelas i. I väntan på Godot blir inte mindre gripande för att man inte vet var trädet står nånstans.
SvaraRaderaJag håller på och läser Ännu talar träden av Calixthe Beyala. Den utspelar sig visserligen i Kamerun, ett existerande land, men stilen är karikerad, absurd. Ett afrika som kommer i kläm mellan kolisatörerna i början av nittonhudrtalet. En historia som är extra gripande just för att alla framstår som korkade, kortsynta och naiva på sitt sätt. Motivet lyftsfram genom att det inte känns "verkligt".
Jag vet inte om det finns någon motsättning mellan det du skriver här och det jag skriver där. Det jag är ute efter tror jag är att jag genom att läsa berättelser i romanform vill skapa mig en bild av delar av Afrika. Jag menar det kan finnas en fara i att läsa in för mycket av verklighet i den berättelse jag läser, som resultat av en vilja att förstå. Referensramarna är ju inte så stora. Det finns väl fiktion som är mer eller mindre verklighetsnära. Fiktion som vad den än är har en likadan styrka oavsett om det är ett drama av Beckett eller något annat. Har kanske ingen riktig reda i mina tankar. En drabbande historia var den i alla fall, Nattens inre. Förf till den kommer för övrigt ursprungligen från Kamerun.
SvaraRaderaSå intressant att få läsa om en bok jag inte har hört om förut! Jag älskar västeuropeisk litteratur, men tycker att det vore tråkigt att bara hålla mig till den, och vill gärna läsa böcker från andra världsdelar. Tack för recensionen!
SvaraRaderaJenny B: Varsågod!
SvaraRadera