sträckläsning när jag läser Klanerna i Palos Verdes av Joy Nicholson. Debutboken som gavs ut för omkring tio år sedan och kom på svenska 2003 hade gått både mig och biblioteket förbi om det inte hade varit för Signe.
Efter jobbet igår placerade jag mig i soffan och läste tills boken tog slut. Boken har en sådan intensitet att den känns som vore den skriven i samma takt jag läste den, på några timmar. Nicholson har skrivit en gripande och tragisk historia om Medina och hennes tvillingbror Jim som flyttat till havet med mor som äter sig allt fetare allt olyckligare, tröstar sig när pappan söker sig till andra yngre kvinnor. Medina slänger sig ut i vågorna på surfingbrädan hon, SKA bli en mästersurfare och jag förstår så väl hennes flykt till havet, hennes vilja att ta makten. Medina har inga vänner, bara otäcka tjejfiender, men hon har sin bror. En bror som i takt med att pappan avskärmar sig från familjen blir alltmer bunden till sin mamma. Blir sin mammas man. Som läsare vet jag att det här kommer att gå, för att tala klarspråk, helt åt helvete. Det finns inget som kan rädda mamman i hennes förfall, inget som kan rädda Jim ur hans kaos med hat, självhat och droger. Det finns ingen återvändo för dem. Men ändå finns det hopp. Medina är berättelsens centrum, snurrar runt stjärnan Jim. En stjärna som långsamt slocknar. Det är så starkt, så drivet skrivet - det är krävande och i samma stund så oerhört givande. Jag kan inte beskriva den annat än så här förvirrat.
Hej, vad roligt att du tyckte om den. Det finns mycket att tycka om denna bok, en sak som jag tyckte hon skildrade helt fantastiskt var vattnets olika tillstånd och de olika vågornas kraft. Också den fina relationen mellan syskonen. Önskar att jag haft ett så nära syskonskap. Kanske speciellt för att de var tvillingar. Slutet tycker jag också var bra, allt slutar inte lyckligt.
SvaraRaderaSigne
läste precis ut boken och googlade och hittade din blogg. jag håller med. den var väldigt fin. jag älskar den. kommer minnas den länge.
SvaraRadera