Recycling från i lördags - med tillägg

Strax dags att spana in Johanna Nilsson. Tyckte sådär om hennes senaste men älskade de där första darrande berättelserna - Hon går genom tavlan, ut ur bilden och Flickan som uppfann livet. Det blir intressant att höra henne. Hennes böcker är tydliga för mig medan författaren bakom är det motsatta. Tror jag aldrig ens sett eller läst någon intervju med henne. Därför är jag lite nyfiken. Hur är hon som person?

Hur har de författare du mött påverkat läsningen av dem? Har mötet stört eller berikat texten? Vilka författare har minst stämt med din bild av dem?

Nu; på med skorna ut och gå.

Vad sa då Johanna Nilsson?

Hennes presentation på Gävle Stadsbibliotek kretsar till en början mest runt hennes nya roman, SOS från mänskligheten. Mest intressant tycker jag det är att höra henne berätta om sitt skrivande, om hur berättelser kommer till henne. Hon berättar om "inre bilder" som vävs ihop med varandra och med människor författaren möter på gatan, tunnelbanan. Hon får bilder från musik och film. Nilsson beskriver sig själv som en tjuv som stjäl det hon behöver från utkanten där hon står och betraktar människor och skeenden.

Ofta tar karaktärerna över, Nilsson tappar kontrollen över berättelsen som lever sitt eget liv. Men hon vilar i att det brukar ordna sig. Personerna i den senaste romanen upplevdes som kaotiska av henne själv. [Kanske är det också något som anas i texten? I att den, åtminstone av mig, upplevdes som spretig och som att vilja för mycket olika saker?]

Nilsson berättar att hon ofta skriver snabbt, ibland för snabbt. Debutromanen kom till under sex veckor, Hon går genom tavlan, ut ur bilden. I efterhand insåg författaren att romanen till stor del handlade om henne själv. Hon har dock inte uppfattat den som så mörk som kritikerna gjort. Språket i debuten beskriver Nilsson som poetiskt och blommigt, idag skriver hon mer filmiskt. En stund uppehåller sig Nilsson vid Jag är leopardpojkens dotter en dokumentärroman jag nyligen läst och tyckt mycket om. Det är en bok som enligt hon själv var känslomässigt jobbig att skriva.

Ett återkommande tema är enligt författaren att hon skriver om tilltuffsade människor som står lite utanför. Nilsson vill komma ifrån utanförskapet som tema men har svårt hitta sätt skriva om "vanliga" människor. Hon övermannas också nästan av det material som finns omkring henne och säger att "varenda människa är en stor roman". Det går nu inte att recensera en människa men ibland reagerar jag på att det hos författaren finns en distans, en kyla gentemot de människor hon möter. Kanske blir de lite för mycket, människorna?

Det måste vara svårt tänker jag också att som författare hitta en balans mellan att prata inför de som läst verken och de som inte gjort det. Jag undrar lite vad Nilsson sagt om hon utgått från att alla som satt där läst hela hennes utgivning. Det tror jag hade gett ännu mer, men samtidigt varit lite för exklusivt och exkluderande.

Att vara författare verkar idag kräva att författaren vill vara synlig, vill prata inför andra trots att de skulle må bättre av att sitta hem och fundera, skriva. När jag lyssnar på Nilsson får jag den känlsan; att hon hellre suttit på ett kafé någonstans för att sätta de senaste idéerna på pränt. Eller bara för att titta på sitt romanstoff, människorna omkring sig.