Hanif Kureishis nya roman och jag. Något att säga dig griper inte tag, fastnar inte i mig. Jag förstår inte vad den där i yngre medelåldern psykoanalytikern vill säga mig... Så ser jag att DNbok har en intervju med en författare jag lånat hem en bok av. Så nu sitter jag och tänker på Nattens inre.
Läsförmiddagen innan fika i Sandviken blev till en bloggförmiddag och en rastlös vånda över alla böcker jag aldrig någonsin kommer att hinna läsa, över vikten av att välja strikt och i enlighet med att livet inte räcker till för all läsning. Jag krampar i valet mellan böcker, återigen, känner stor stress. För livet är kort, böckerna är många och det finns ett verkligt liv att leva. Med make och nyhandlat radhus. Och ute lyser solen.
Instämmer till fullo!!
SvaraRaderaJag bytte bok till Nattens inre...
SvaraRaderaNyhandlat radhus!?!
SvaraRaderaNyhandlat radhus!?!
SvaraRaderaHar ni gått samma skrivkurs, Danny och Henrik? Ni uttrycker er väldigt lika ;-)
SvaraRaderaDu är inte ensam om att inte alltid komma överens med Kureishi, ifall det kan vara någon tröst. ;-)
SvaraRaderaSpectatia: Jo, men faktiskt är det en tröst. Gillar inte den där känslan av att kanske ha missat något, inte ha riktigt förstått. Ungefär som med Winterson...
SvaraRaderaVi kanske helt enkelt ska enas om förklaringen om att just vi två har god litterär smak? :-)
SvaraRadera