I "De blåaste ögonen"

av Toni Morrison vet jag från, tror jag, första sidan vad hemskt som ska komma att hända längre fram i berättelsen. Trots det är den en fröjd att läsa, den överraskar mig och vänder min tanke. När jag läser Joshilyn Jacksons Mina två mammor finns inget i början av texten som talar om för mig vad som ska hända, hur det ska sluta. Ändå förstår jag ganska tidigt i alla fall i stora drag hur det hela kommer att knytas ihop. Jag förstår det därför att romanen i sin ansats, i sitt uttryck och formgivning talar om att den ska läsas enligt en viss logik. En logik där det på ett sätt minst sannolika blir sant men kanske inte alldeles trovärdigt. Åtminstone inte för mig. Jag menar inte att jämföra Jackson med nobelpristagaren men det fascinerar mig hur två så olika historier kan antingen vinna eller förlora på att vara förutsägbar. Om ni förstår hur jag tänker? Jag anser dock inte att Mina två mammor är någon usel roman: Jackson skriver bra, det finns ett skönt flyt och personerna hon skildrar är trevligt egensinniga.

I centrum för handlingen står Nonny, med ett namn inspirerat av Shakespeares Hey nonny nonny, som föds på golvet hemma hos grannarna. Detta är upptakten till en strid mellan två familjer där Nonny är själva kärnpunkten. Nonny adopteras av systern till den kvinna i vars hem Nonny får liv. Den biologiska modern och adoptiv modern alltså. Men det är i första hand den biologiska mormodern som ställer till problem. När vi glider in i handlingens presens möter vi en Nonny på väg att skiljas från sin man, vilket är lättare sagt än gjort när attraktionen är fortsatt stark. Mindre treviga saker om mannen uppdagas dock allt eftersom.

Biomormorns hundar attackerar Nonnys moster och hennes döv-blind-stumma adoptivmor vilket gör att Nonny blixtar hem till undsättning. Denna händelse gör att striden mellan de båda familjerna eskalerar. I hemorten bor också den avlägsne kanskesläktingen Henry som alltid varit ett stöd för Nonny. Det som händer gör också att spänningen mellan dem ökar, på gott och ont. Nonny står också nära ena mosterns barnbarn, ett barn övergivet av sin mor. Mormodern/Nonnys moster visar sin kärlek genom en hård diet. Det är komplicerade familje- och kärleksrelationer som skildras i boken.

Det är också en roman med många ingredienser:
adoption
döv-stum-blindhet
syfilis
galen fästmö
mordbrand
förgiftade hundar
tonårsgraviditet
blodhundar
sönderskurna däck
otrohet x 3
religiösa grubblerier
fjärilsmuseum
etc

och för min smak är de några för många. Och det är något av en paradox (är det rätt ord i sammanhanget?) att en roman med så många olika beståndsdelar ändå förefaller vara förutsägbar. Kanske är jag fördomsfull och tråkig men det känns lite för udda, lite för utstuderat - att det är för mycket gör det svårt för mig att verkligen ta till mig romanen. Men ändock är det en helt ok roman att läsa när höstsolen skiner. För en stunds flykt från ett liv som är så väldigt bekvämt i jämförelse. Kanske är förresten livet vi lever minst lika märkligt som det Jackson skildrar?