onsdag 8 oktober 2008

I "De blåaste ögonen"

av Toni Morrison vet jag från, tror jag, första sidan vad hemskt som ska komma att hända längre fram i berättelsen. Trots det är den en fröjd att läsa, den överraskar mig och vänder min tanke. När jag läser Joshilyn Jacksons Mina två mammor finns inget i början av texten som talar om för mig vad som ska hända, hur det ska sluta. Ändå förstår jag ganska tidigt i alla fall i stora drag hur det hela kommer att knytas ihop. Jag förstår det därför att romanen i sin ansats, i sitt uttryck och formgivning talar om att den ska läsas enligt en viss logik. En logik där det på ett sätt minst sannolika blir sant men kanske inte alldeles trovärdigt. Åtminstone inte för mig. Jag menar inte att jämföra Jackson med nobelpristagaren men det fascinerar mig hur två så olika historier kan antingen vinna eller förlora på att vara förutsägbar. Om ni förstår hur jag tänker? Jag anser dock inte att Mina två mammor är någon usel roman: Jackson skriver bra, det finns ett skönt flyt och personerna hon skildrar är trevligt egensinniga.

I centrum för handlingen står Nonny, med ett namn inspirerat av Shakespeares Hey nonny nonny, som föds på golvet hemma hos grannarna. Detta är upptakten till en strid mellan två familjer där Nonny är själva kärnpunkten. Nonny adopteras av systern till den kvinna i vars hem Nonny får liv. Den biologiska modern och adoptiv modern alltså. Men det är i första hand den biologiska mormodern som ställer till problem. När vi glider in i handlingens presens möter vi en Nonny på väg att skiljas från sin man, vilket är lättare sagt än gjort när attraktionen är fortsatt stark. Mindre treviga saker om mannen uppdagas dock allt eftersom.

Biomormorns hundar attackerar Nonnys moster och hennes döv-blind-stumma adoptivmor vilket gör att Nonny blixtar hem till undsättning. Denna händelse gör att striden mellan de båda familjerna eskalerar. I hemorten bor också den avlägsne kanskesläktingen Henry som alltid varit ett stöd för Nonny. Det som händer gör också att spänningen mellan dem ökar, på gott och ont. Nonny står också nära ena mosterns barnbarn, ett barn övergivet av sin mor. Mormodern/Nonnys moster visar sin kärlek genom en hård diet. Det är komplicerade familje- och kärleksrelationer som skildras i boken.

Det är också en roman med många ingredienser:
adoption
döv-stum-blindhet
syfilis
galen fästmö
mordbrand
förgiftade hundar
tonårsgraviditet
blodhundar
sönderskurna däck
otrohet x 3
religiösa grubblerier
fjärilsmuseum
etc

och för min smak är de några för många. Och det är något av en paradox (är det rätt ord i sammanhanget?) att en roman med så många olika beståndsdelar ändå förefaller vara förutsägbar. Kanske är jag fördomsfull och tråkig men det känns lite för udda, lite för utstuderat - att det är för mycket gör det svårt för mig att verkligen ta till mig romanen. Men ändock är det en helt ok roman att läsa när höstsolen skiner. För en stunds flykt från ett liv som är så väldigt bekvämt i jämförelse. Kanske är förresten livet vi lever minst lika märkligt som det Jackson skildrar?

6 kommentarer:

  1. Det är ju just den annorlunda blandningen av ingredienserna du beskriver som gör den så bra! Varje sida är ju som en kadinzkytavla....jag önskar att boken aldrig ska ta slut. Men när den gör det ska jag skriva om den...hur jag upplevde denna förtjusande bok.

    Andra böcker med många ingredienser som jag kommer att tänka på är Kärlek i kolerans tid tex och Allendes böcker. De funkar ju....eller vad säger du om det!

    SvaraRadera
  2. Hehe förstod vi skulle tycka olika ;-) Det beror liksom på vad man gör med ingredienserna tycker jag. Kärlek i kolerans tid har jag läst men den funkade inte på mig, däremot älskar jag Hundra år av ensamhet. Allende läste jag för 100år sen, gillade henne då. Jag har inget krav på att det som skildras ska vara realistiskt men det måste på något sätt vara realistiskt i sin egen berättelse. Kul det blir prata vidare när vi ses (ska försöka komma ihåg handlingen, som jag har en tendens att glömma,tills dess.)

    SvaraRadera
  3. Hoppsan! Jag som såg så fram emot att läsa Mina två mammor... Jag tyckte mycket om "Visst finns det gudar..." - Har du läst den?
    Well, som tur är smaken delad, så kanske jag gillar den även om du inte gjorde det, och trots att den kanske är förutsägbar...

    SvaraRadera
  4. Hoppas du får en fin läsupplevelse, skönt smaken är delad liksom. Alabama-boken har jag läst, tyckte nog bättre om den (har inte så bra minne för böcker...). Blir spännande ta del av dina tankar!

    SvaraRadera
  5. Spännande att läsa ditt inlägg! Jag har tänkt läsa den här så småningom, men först står annat på kö. Jag gillade absolut "...Alabama" - men det var inte storslagen kärlek. Dock är jag väldans förtjust i det där med den amerikanska södern och det är nog därför jag så gärna vill läsa även denna. Nåväl, nåväl.

    SvaraRadera
  6. Lisan: Det finns de, t ex Dora och Emm, som är mer förtjusta i boken och kanske också gör en mer schysst läsning av den?

    SvaraRadera

Tack för att du med din kommentar lämnar ett avtryck här!