Lediga dagar

ska man ju ta vara på, eller hur? Inte göra som jag ligga alldeles för länge i sängen, inte vilja gå upp möta gråhösten. Men nu, sitter jag ändå här med koppen te och en utläst bok att skriva om. Senare kommer fina kusinen med bästa lillkillen i eftermiddag och tills dess ska bakelserna stå uppradade för att låta sig slukas.

Förra helgen bjöd på gripande läsning i form av De blåaste ögonen av Toni Morrison, romanen är hennes debut från 1970. Jag blev helt och hållet tagen av denna bok. Den fångade mig från första stund och då har jag fått tips om att annat Morrison skrivit är, om möjligt, ännu bättre! I 1940-talets Ohio möter vi 12-åriga Pecola. Pecola uppfattar sig själv som oändligt ful och önskar sig blå ögon - vilket ska göra henne lika fin som de söta små vita flickorna som så väl svarta som vita slänger trånande blickar efter. Redan från början vet vi att det inte kommer att gå henne väl, hennes pappa kommer att göra henne gravid. Men innan det går så långt bränner han ned sitt hem och Pecola flyttar för en tid hem till syskonen Frieda och bokens enda berättarjag. Jaget i romanen är en flicka lite yngre än Pecola och Frieda, en flicka jag fäster mig lite extra vid.

Morrison berättar elegant kvillrande med exakthet om att vara svart i ett vitt land, om att vara fattig och utstött, längst ned i alla hierarkier. Det handlar om barnets utsatthet i ett samhälle med frustrerade vuxna. Författaren skriver på ett sätt som gör att jag tycker mig förstå precis hur personerna känner, jag känner deras skam, deras underlägsenhet. Och det gör ont.

Maskrosor. En våg av tillgivenhet strömmar från henne till dem. Men de ser inte på henne och återgäldar inte hennes kärlek. Hon tänker: "Dom är fula. Det är ogräs." Fylld av den upptäckten snubblar hon på sprickan i trottoaren. Vreden vaknar till liv inom henne; den öppnar munnen och lapar upp den sista resten av hennes skam som en ilsken hundvalp."