En kvinna - Une femme

Under semesterns första dagar besöks bland annat Musée Rodin i Paris. Muséet består av en park där flera av Auguste Rodins skulpturer finns uppställda – däribland den kanske mest kända Le Penseur, Tänkaren. I muséet finns förutom verk av Rodin och verk ur hans egen samling, ett antal skulpturer av Camille Claudel. Camille Claudel (1864-1943), som kanske oftast beskrivs som författaren Paul Claudels syster samt Auguste Rodins elev och älskarinna.

Camille Claudel var betydligt yngre än Rodin när hon började sin konstnärliga bana och var som barn besatt av att forma i lera. Och tidigt formas hennes stil. I Paris får hon sedan möjlighet att utveckla sitt skapande, bland annat hos Rodin men hon inspireras också av andra källor – som t ex Hokusai. Camille Claudel väljer konsten framför allt. Hon är inte intresserad av att passa in i sin tids salonger och kotterier. Hon går sin egen väg. Precis som många kvinnor före och efter henne får hon lida för sitt kall att skapa. Hon får kämpa för att bli tagen på allvar som kvinnlig konstnär, får kämpa för att göra sig fri från omgivningens jämförelser mellan henne och mästaren, Rodin. Att se hennes skulpturer i det ganska lilla rummet på Musée Rodin gör ett starkt intryck på mig. De är i sin stelhet så levande, så känslosamma, en del rent av sensuella. Det är med kärlek avbildade personer. På bilden La Valse.

Väl hemma läser jag Anne Delbées roman En kvinna (Une femme) som handlar om konstnären. Delbée ger en stark bild av Camille Claudel. Hennes uppväxtår skildras, uppbrottet från modern som inte godtar att Camille Claudel väljer konstnärslivet och därefter de skapande åren. Boken är intressant just för att konsnärskapet intresserar mig. Som roman sedd är den lite mer vag. Bitvis ges ett inträngande porträtt av Camille Claudel men ofta staplas händelser och möten med människor på varandra, ett djup saknas. Som mest tas svängarna ut i de mer intima mötena med Rodin samt i samband med att Camille Claudels sista halva av livet skildras. Kanske är det dilemmat med att i romanform skildra en verklig person, en vilja till någon slags objektivitet anas – därför sker inte gestaltningen inifrån och ut. De sista 30 svindlande åren av sitt liv vistas Camille Claudel instängd på sinnessjukhus. En begåvad, hängiven konstnär inspärrad utan kontakt med omvärlden. Avsnittet i En kvinna som leder fram till inspärrningen lyser i all sin förvirring. Autentiska (?) brev skrivna av konstnären från sinnessjukhuset finns mellan kapitlen i texten och ger också en dubbel bild av henne. Hon längtar ut, till friheten – även om den frihet hon lyckades nå som konstnär inte heller var tillräcklig. Camille Claudels konst fick i flera fall något slags erkännande av kritik och publik – Camille Claudel som person fick det inte. Hon var och förblev i andras ögon "en kvinna", i sina egna var hon dock konstnär.

Vid sidan av min läsning av Delbées porträtt finns en liten bok jag köpte på en av Paris alla boklådor; À la recherche de Camille Claudel som är skriven av Janet Freysoldt. Och tänk att min skolfranska räcker för att ta mig runt i Claudels fotspår och få en ytterligare fördjupad bild av den fascinerande konstnären.

Sommarlov, semester och bläddrande i konstböcker forsätter nu...