Min tredje träff med Ripley

Nu har jag för tredje senvåren i rad dejtat Tom Ripley den här gången genom En man med onda avsikter som beskrivs mer träffande genom sin ursprungstitel Ripley's Game. Den här gången är Ripley till en början igångsättaren, men han dras alltmer själv direkt in i händelsernas centrum. Ett förfluget ord under en bjudning blir upptakten till Ripley's ondskefulla spel i mördandets tjänst. 

Att läsa Patricia Highsmiths böcker är att ta brottslingens parti. För precis som i hennes tidigare Ripley-böcker duperas jag att tjusas av Ripley och hans luxuösa miljö, av det fashionabla hem och livsstil han delar med sin svala hustru. Men han blir heller inte samma egoistiska monster som i den första boken där grunden läggs till hans fortsatta liv. Väl? 

Precis som tidigare var det här en angenäm läsupplevelse av en klassiker i krim-klassen. Nu har jag två till möten kvar med Tom Ripley att se fram emot. 

En man med många talanger
En man utan samvete

Helgens läsning

Min helgläsningen började redan efter jobbet i torsdags med Candace Bushnells berättelse om Sex and the City-Carrie som ung. Jag tror det här är andra boken om henne och sommaren ska tillbringas i New York. Här lär Carrie känna de Samantha och Miranda och lever ut i New York. Det är en snabbläst, nästan oväntat fräckt rolig historia som passade perfekt ett par högsommarkvällar i maj.

Igår läste jag äntligen Julie Otsukas förstlingsverk När kejsaren var gudomlig om hur delar av USAs japanska befolkning sattes i läger, betraktade som fiender efter attacken mot Pearl Harbor. Otsuka berättar osentimentalt och med en distans som gör att berättelsen i alla fall hos mig verkligen förmår nästla sig in. Flera starka scener målas upp med mycket sparsmakade medel. Det är en historia som verkligen behöver berättas, men som också har likheter med händelser som i tiden är närmare.

I mammas Femina  läste jag om Anna Fredrikssons Augustiresan så efter att ha lånat e-boken började jag läsa under gårdagskvällen - och avslutade den för en liten stund sedan. 

,

Den var med andra ord svår att lägga ifrån sig.... Fyra vänner är på cykelsemester på Österlen, under en vecka ska de hitta tillbaka till varandra. Jenny är i berättelsens centrum och kapitlen växlar mellan hennes historia och cyklandet. Jenny har gjort en intern karriär blivit (mellan)chef över tidiga kollegor. Hon sitter fast mellan en högre chef med höga krav och medarbetare som blir allt mer missnöjda. Som läsare förstår jag att det inte är Jennys fel att det blir som det blir, att hon är en del i ett ondsint spel. Hon blir mobbad från båda håll och hur mycket hon än förbereder sig, ligger steget före eller försöker ställa saker till rätta så är det aldrig nog. Hennes arbetsplats är arbetsplatsen från helvetet och jag tänker mycket på en annan roman, Delphine de Vigans Underjordiska timmar, när jag läser. 

Under semestern med väninnorna sipprar alltmer om Jennys liv och situation ut, hennes man har dessutom nyss avslöjats vara otrogen, men även de andra tre gömmer saker de inte berättat för varandra. Det blir en resa mot större förståelse och försoning. 

Det märks att författaren också skrivit för tv. Det är spännande uppbyggt även om jag tycker hon lyckas som bäst i den hjärtklappande arbetsplatsskildringen. Kvinnorna är 40 år och beskrivs som medelålders. Det är dit jag också snart hör. Det känns typiskt på något sätt att helgläsningen inleddes med unga Carrie i New York för att avslutas på Österlen.

Sedan sist...

Kanske är det årstiden och naturen med dess överflöd av färg, form och doft som gör att jag hellre tänker i bilder än i ord? Läser gör jag oavsett, även om den senaste tiden jag hellre vänt mig till Instagram @hermiasays för att dela med mig. Hur som helst.

Nyligen utläst är Amanda Svenssons nyaste. Den tog sin tid att läsa, ändå var den stark, smärtsam, snyggt skriven. 

Torgny Lindgrens nya Klingsor var sedan länge framemotsedd och en av vårens utgivningar jag siktat in mig på. Den var lindgrensk i sitt uttryck (förstås) med frågor ställda om konstnärskapet och skapandets villkor genom en självupprepande och hemsnickrad konstnär i norr. Liksom författaren återkommer Klingsor ständigt till det västerbottniska, oavsett hur många mil som lagts mellan honom själv och motiven. Minnen var inte Lindgrens sista och det är förhoppningsvis inte heller Klingsor.

Oavsett vilken politisk inriktning man tillhör så tror jag bestämt man kan ha ett mycket gott utbyte av Gustav Fridolins fina morfarsskildring Min morfar skrev inga memoarer. Förutom att författaren berättar om sin namnes, morfar Gustav, personliga och gripande öde så berättar han om ett 

Sverige i förvandling där landsbygd förlorar "mark" till staden. Det är en rik och fin skildring brygd till stor del på de historier barnbarnet fått av och om sin morfar. Jag tänker mycket på mina far- och morföräldrar när jag läser, på alla frågor jag aldrig ställde, historierna som aldrig blev berättade. Tänker på er som ännu har chansen att uppmana "berätta mer!" 

Khemirisk touch

De här båda har mer än färgen gemensamt, bland annat Jonas Hassen Khemiri!

I den vänstra "Tydligen ligger det då i sakens natur att man blir full kvällen innan och grälar om huruvida Jonas Hassen Khemiri är snygg eller begåvad eller både och eller inget av det." I den högra ett avsnitt som inleds med "I dag var Jonas Hassen Khemiri på besök i skolans aula. Han är författarbesök han skulle prata om en bok han skrivit. Alla ställde skitdumma frågor (typ om han var bög). Det var inte ett bra sätt för mig att träffa honom på."

Ett kul författaruppdyk, en "cameo"?

Någon som vet om böckerna är kusiner? Jag tror det är så. Jag dejtar den vänstra just nu.

20 snabba svar

Efter att, mellan hagelskurarna, ha friserat äppelträdet känns 20 snabba som ett smart sätt att få upp värmen igen. Bokbabbel och Enligt O är ledstjärnorna, och liksom deras så är mina svar i fetstil.

Snabbläsare eller långsamläsare? Fast e-böckerna tycker jag att jag läser snabbare än snabbt. Går det att vetenskapligt belägga, tro?

Tegelstenar eller tunnisar? Allra helst en med utsökt språk välberättad tegelsten som räcker länge.

Bibliotek eller bokhandel? För en bibliotekarie finns bara ett rätt svar, fast biblioteket kan vara både fysiskt och elektroniskt. 

Ljudbok eller e-bok? Har just upptäckt, och tjusats av, e-boken!

Inbunden eller pocket? För det mer bekväma handgreppet. 

Vampyrer eller spöken? Hellre ett bu än ett bett i halsen.

En i taget eller slalomläsning? Allt som oftast och mest för det dåliga minnets skull.

Bokmärke eller hundöra? Eftersom det mesta jag läser är låneböcker. 

Snacks eller godis? Praliner. 

Biografier eller memoarer? Vad är skillnaden nu igen... Fast helst varken eller. 

Skräck eller chicklit? Hellre karriärlystnad och shopping än ett skenande hjärta.

Soffan eller sängen? Eller ännu hellre fåtöljen.

Inne eller ute? I skuggan en skön sommardag omgiven av surrande humlor och skrattande måsar.

Twitter eller Facebook? I lagom dos.

Boken eller filmen? Boken först.

Goodreads eller Boktipset? Varken eller.

Kokbok eller bakbok? Lagar hellre mat än bakar.

Te eller kaffe? Eller en kopp starkt kaffe med  mjölk. Men te fungerar bäst för längre lässtunder.

Nobelpriset eller Augustpriset? Tycker Nobelprisavslöjandet är nästan barnsligt spännande.

I mål ca 700 sidor senare...

Under påsken började jag i ett anfall av nyfikenhet att läsa Donna Tartts så omtalade och prisbelönta Steglitsan. Men efter 100 sidor tog det stopp, där fanns irritationsmoment jag inte tog mig förbi. Men under dagarna som gick fanns romanen kvar i mina tankar och stärkt av att andra pålitliga läsare fann den läsvärd fortsatte jag.

Nu några dagar senare har jag gått i mål i denna min läsmaraton. Romanens Theo Decker förlorar alltså sin mor i ett attentat mot Metropolitan Museum, New York. Han tar sig omskakad, chockad ut från museet, med sig har han ett konstverk som utgör bokens röda tråd, en ring och en hälsning från en döende man. Så startar Theos plågsamma färd i sorg och saknad från barndom till ung vuxen. År som kantas av missbruk, opålitliga vuxna men också av kärlek utan band och villkor. Och av längtan efter Pippa, flickan som delat hans öde.

Det är en smärtsam roman om att bli vuxen, full av både inre och yttre dramatik. Det är en äventyrsberättelse utan riktig anknytning till tiden här och nu. Men det är med stor kluvenhet jag läser romanen som jag ibland finner ha liknande tendens till mystifiering som t ex Vindens skugga, som jag inte var särskilt förtjust i. I Steglitsan finns några föräldralösa barn och sagolika eller stereotypa figurer för mycket - det är på det hela taget för mycket av saga för att romanen verkligen ska suga tag i mig. Och kanske är det en snabb översättning men nog lyser det engelska språket igenom lite då och då? Jag kan heller inte låta bli att undra vad resultatet blivit om Tartt inte låtit Theo själv hålla i pennan, om perspektivet varit ett annat. Kanske hade den blivit lite mindre omständlig, och i viss mån mindre konstlad om berättaren stått utanför texten?

Men jag läste ju ut romanen... Jag ville verkligen veta hur Theos liv skulle gestalta sig, jag ville ta del av konstverkets öde. Tartts roman är på samma gång lika självklar som otidsenlig och modig i sitt omfång och inte alltid framåtskridande historia.