Från Gentlemen till Gangsters

Så läste jag dem till slut, Klas Östergrens så uppmärksammade böcker. Först alltså Gentlemen (1980) om berättarjaget, namne med författaren, som efter att ha förlorat allt han äger och har flyttar in i Henry och Leo Morgans märkliga lägenhet. Här lever de genom berättarens tillbakablickar tillsammans ett bohem- och boxarliv fullt av hemlighetsmakeri och skattjakter, brakmåltider, dryckeskalas och kärleksfulla uppvaktningar.

Men i bokens nu har någonting allvarligt hänt. Bröderna är försvunna. Hemligheter har hotats att avslöjas. Klas, berättaren, försöker sätta ord på det han genom Morgan-brorsorna varit med om. Han samlar minnesbitar, fragment av händelser och fogar samman en berättelse som rör sig i flera skikt och samhällsplan. Under den lite farsartade ytan finns något annat, kännedomen om sådant som inte får avslöjas.

Tiden skiftar mellan författarens nu och runt 50- 60-talet, miljön är så stockholmsk den kan bli. Jag drar ofta, på munnen åt språkliga klurigheter och tycker om att läsa om dessa ibland verklighetsfrånvända upptågsmakare. Särskilt när det handlar om Henry, som varit så mycket och varit med om så mycket när han jazzat runt! Men det tar en stund innan jag inser att det inte är Klas, utan Henry och Leo, jag är jämnårig med. Med den tweedklädda Henry-gubben. Romanen är på ett sätt realistisk men samtidigt så mycket av en saga att en del figurer blir nästan allegoriskt, eller kanske arketypiskt gestaltade. Jag tänker äventyrsberättelse och nästan skälmroman när jag läser. 

Direkt efter att jag läst ut Gentlemen så ger jag mig i kast med uppföljaren Gangsters (2005). Och till min förvåning så sticker den hål på och punkterar sin föregångare. Här ska frågetecknen rätas ut, handlingen i Gentlemen förklaras och bitarna läggas till rätta.  Jag sitter med facit i handen, så att säga. Och det känns väl så där. Även om jag har en viss förkärlek för texter som kommenterar sig själva, i det här fallet recenserar sig själv, så tycker jag att Gangsters allra mest gör Gentlemen illa.

Historien i den andra romanen saknar den förstas stora rikedom av infall och känns, förlåt alla Östergren-fans, faktiskt lite medioker. Kontrasten mot Gentlemen blir helt enkelt lite för stor. Men kanske har det också med samhället att göra, att det förändrats under de 25 år som gått mellan böckerna, det är ett kallare mer cyniskt klimat som råder i Gangsters. 

Om jag tyckte om att läsa Gentlemen för berättelsens skull så läser jag Gangsters för att komma till slutet, få reda på vad som "egentligen" hänt. Det är en annan läsning, en mer frustrerande läsning som minner mer om sättet att lockas in i en deckare eller thriller. Jag känner därför väl igen mig i Nina Björks krönika i söndagens Godmorgon världen i P1. 

Gentlemen var ungefär som jag föreställt mig att den skulle vara. Klurig, rapp, full av upptåg och fabuleringsglädje. Men jag hade varit nöjd om sagan slutat så som den gjorde, och har lite svårt förstå varför eller om Gangsters verkligen var nödvändig. Det får någon annan gärna svar på! 

Om bloggen haft ett poängsystem så hade Gentlemen fått fyra klart lysande solar, Gangsters inte mer än två. 

Kan böcker bli för billiga?

En stor lår fullpackad med pocketböcker mötte väninnan och mig på loppisen. Böckerna rann över kanterna när vi letade runt bland titlar som Syster Barbro möter kärleken för att hitta pärmar med ett mer lockande innehåll. 

Och några verkliga fynd gjordes. Stieg Trenter är makens semesterläsning så de var lätta val, likaså Gävlepärlan Hello Love av Charlotta Cederlöf. Och när jag fick syn på de två av Jan Kjaerstad nästan spann jag av lycka. Någon har till min stora glädje inte alls lockats av norrmannen utan lämnat hans verk till mig - Upptäckaren som ju är tredje delen av den storartade och nu hyperaktuella trilogin om Jonas Wergeland och så Kungen av Europa som en mycket god tipsare rekommenderat mig att läsa. Böckerna i botten belastar inte mitt bokkonto utan ingenjörmakens.

Men nu till saken. För detta var verkligen fynd! Endast 2 (två) kronor stycket. Det gör mig på samma gång förtjust som förfärad. Nog för att jag gillar att låna böcker helt gratis på biblioteket, men jag undrar över detta med vad saker och ting är värda. Även om det väl i första hand är innehållet som gäller i de allra flesta fall när det handlar om böcker. Men en bok som slumpas bort för ynka 2 kr - säger prissättningen något om hur vi ser på boken och hur vi värderar den?

Förhoppningsvis lockar det låga priset många att köpa, och att läsa, gör litteraturen tillgänglig. Men tänk om värdet av att läsa, eller litteraturens - bokens - värde istället minskar genom dessa jättebilliga gott&blandat-högar? Vad händer med varan boken och med allt arbete som ligger bakom den? Kan böcker helt enkelt bli FÖR billiga? Förstår du hur jag resonerar (jag gör det knappt själv)?

På besök i New Yorks societet

'Det är Lily i ett nötskal, förstår ni. Hon arbetar som en slav för att bereda marken och så sina frön, men den dagen hon skulle ha höstat in skörden har hon antingen försovit sig eller farit ut på picknick.'

Ja, men vilken tur att jag fann inspiration att låna hem ett par volymer av Edith Wharton. Att börja semestern med Glädjens hus visade sig ju vara riktigt lyckat.

Men hjältinnan Lily Bart som lever livets glada dagar, väcker männens beundran och kvinnornas avund är inte helt lätt att tycka om. Hon går, precis som många andra, vilse i societeten och i det sociala spelet. Hennes lystenhet efter pengar och tjusighet sväller okontrollerat, precis som i vissa fall hennes ego. Lily är dåren i glädjens hus som inte låter hjärtat välja. För det är ingen vinnande hjältinna Wharton berättar om och hon styrs av andra människors nycker och viljor.

Wharton är bara för bra på att skruva åt överklassen i New York, innan staden blev vad den är idag, och genomskåda deras "bravader". Därtill med ett språk som lyser, särskilt när jag läser stycken högt för maken. Riktigt lika fångande och engagerande som Oskuldens tid tyckte jag kanske inte att den här var, men den har ändå gjort att jag mycket ser fram emot att läsa ännu mer av författaren. Bra så!

Reader, she married him first!

"'Vill du inte gifta dig med mig?'
'Nej.' Hon talade mycket tyst.
'Men varför?'
'Jag är rädd för vad som kan komma att hända.'"

Äntligen har jag läst Jean Rhys berättelse om den första hustrun, den galna kvinnan på vinden, d v s Bertha, eller Antoinette som hon föredrar att kallas, Mason. Kvinnan som mr Rochester gifter sig med för pengarnas skull långt innan han möter Jane Eyre. Bertha/Antoinette kanske gifter sig till ett visst anseende och en väg ut, men ingen blir vinnare i äktenskapet. 

Bertha/Antoinette lever ett utsatt mittemellanliv på sin västindiska ö - sedd och hatad av alla. Hennes utanförskap, hoten hon utsätts för och den inre pressen skildras mycket starkt. I bakgrunden minnet av mamman också hon hårt ansatt, och allmänt känd som galen.

Men det är inte bara Bertha/Antoinettes historia som berättas, effektivt och effektfullt alterneras berättarperspektivet mellan henne och mr Rochester. Deras olika motiv och känslor blir förklarade för mig som läsare men förblir ändå oförlösta mellan dem. Båda framstår som ett par komplexa romanfigurer, båda är på sätt och vis offer. Men bara en av dem låses in på vinden.

Den galna kvinnan har fått en röst, en gestalt och ett liv i en alldeles briljant berättad roman.

Årets vingliga sommarskörd

Det som bekymrar mig mest just nu är inte om jag ska komma att hinna läsa alla biblioteksbunkrade böcker (det kommer jag inte..) utan hur i all världen jag ska få hem dem! För jag behöver dem ju, alla valmöjligheterna! 

I sista stund har jag fyllt på med ljudböckerna on top eftersom sommarens resa tycks bli med bil till Norrland. Med trivsamma stopp längs med vägen innan svärföräldrahemmet i Västerbotten nås. Därför hamnade hastigt både Lindgren och Enquist i högen.

Resten är en blandning av länge framemotsedd läsning som Östergrens Gentlemen och Håkanssons Fallet Sandemann och infall efter att ha läst t ex Åren i Paris.

Den som läser får se...

På drift med Javier Marías

Vladimir Nabokovs Tala, minne får vila lite under sängen, istället läser jag Tidens mörka rygg av en annan fabuleringsglad man nämligen Javier Marías. Det är inte ofta jag fnissar mig fram genom en bok men nu gör jag faktiskt det, men inte bara för den spanska författaren är allvarlig också. I boken utgår han från reaktionerna på en tidigare roman, Alla själar, där många läsare i det Oxford han skildrar inte kan motstå att väva in sig själva i berättelsen - på ett sätt som blir en aning besvärligt för författaren.

Tidens mörka rygg är en metaberättelse, men jag tror författaren slirar ganska friskt och fritt mellan fantasi och verklighet i sin kluriga text. Och så tror jag han driver lite med författandet? I alla fall med Paul Auster:

"Det är inte konstigt att jag ibland har känslan av att jag lockar till mig saker och ting och händelser och även personer, men jag försöker att inte tillskriva sådana sammanträffanden eller slumpens ständiga agerande alltför stor betydelse och inte heller ta dem som exceptionella besynnerligheter som utmärker en 'utvald': hos kollegor i USA skulle det ha orsakat stor fascination för det egna livet och gett upphov till flera böcker eller i alla fall anteckningsböcker."

Att se eller inte se?

Det är den stora frågan just nu. Och då handlar det inte om någon otäck skräckfilm utan om tv-serien baserad på förra årets semesterläsning Jan Kjaerstads trilogi om Johan Wergeland - Förföraren, Erövraren, Upptäcktaren som Svt börjar sända imorgon.

Hur kom man ens på tanken att det skulle vara möjligt att göra tv av dessa komplexa verk? Eller är det möjligt? Jag har inte bestämt om jag kommer att våga se efter. Har du både läst och sett och kan vara min rådgivare?

En smartbok

Precis som många andra små flickor var jag väldigt förtjust i allehanda anteckningsblock, brevpapper, pennor och suddgummin när jag var liten. Minns miniblock och pyttepennor men inte riktigt vad jag använde dem till? Att skriva krumelurer i allra först, antar jag. Kanske påhittade att göra-listor eller stora romaner?

Intresset för särskilt de fina blocken och brevpappren har hållit i sig men som vuxen har jag blivit tråkigt nyttoinriktad. Tänker "men vad ska jag HA det till..." tänker för mycket egentligen för ett litet block kanske främjar kreativiteten? Och så finns ju planen att bli en mycket bättre kaféuppsökare!

Så i London, i en liten pappers- och presentbutik i Clerkenwell, inhandlades det här lilla blommiga.

Men vad ska jag HA det till? Jo, det är mitt bokblock. Ett sådant borde väl alla läsare ha i väskan eller fickan? Läsplaner, boktips från här och där samlas i den. Hålls ihop på ett smart ställe.

Gästbloggarduo - inte här men där

Lite reklam. Under tre veckor skriver Anette Helgesson/Feelgoodbibliotekarien och jag på Bokcirklar.se. Ni vet. Vi började idag med att ställa diagnos på varandra. Kila över och läs om du vill. 

Presemesterläsning

Precis som förra året tänker jag nästan lika mycket på presemesterläsning som semesterläsning. Fast så värst mycket mer behöver jag nog inte tänka på den första, för boken jag började med igår kan nog komma att räcka de två veckor som är kvar innan det är dags för ledighet.

Jag vindlar vidare i Vladimir Nabokovs självbiografi (typ) Tala, minne.

"Som liten visade jag en abnorm fallenhet för matematik, 

vilken jag fullständigt förlorade i min enastående talanglösa ungdom"