Tre tips från veckan som gått

1. Konst. Avesta Art. Årets tema är Struktur, verken i verket är samtidsaktuella och blir tillsammans med den mörka, hårda industrimiljön extra suggestiva. Struktur i uppbrott och förvandling. Utställningen pågår till 18 september.

Verk av Francesco D'Incecco. Bilden lånad från Avesta Art.

2. Radio. Filosofiska rummet. Söndagens diskussion om "Rätten till rättigheterna" var intressant och viktig. Genom framförallt filosofen Lena Halldenius gavs en fördjupning som jag tycker saknas. Henne borde politiker lyssna till innan de uttrycker så diffusa saker som "svenska värderingar".

3. Film. Florence Foster Jenkins. För passionen, den falska skönsången och det obändiga självförtroendet. Bra samspelat skådespel.

Romanerna om Patrick Melrose - volym 1

Sedan någon gång i våras har jag sett fram emot att läsa Romanerna om Patrick Melrose av Edward St Aubyn. Exakt vad som lockade så minns jag inte riktigt, kanske något med det att han liknas vid Wilde och Waugh? Hur som helst läste jag dem tidigare i veckan.

I en volym är tre av totalt fem romaner samlade. Först av dem är Glöm det som skildrar en dag i den femåriga Patricks liv. Han befinner sig i ett hus i Provence, rusar runt som liten pojke med en mamma och pappa som är närvarande men ändå frånvarande. Gäster är på ingående bjudna till middag, och av deras förberedelser får läsaren också ta del. Så gör Patrick något som kräver bestraffning och hans pappa förgriper sig på honom för första gången. Allt medan dagen fortsätter. 

Åren går och i den andra delen Dåliga nyheter är Patrick i New York för att hämta hem sin pappas aska. Barndomstraumat finns där hela tiden, papparelationen för svår att hantera men även andra relationer brister. Patrick lever ett självdestruktivt liv där droger utgör en stor del och en stor del av bok två ägnas åt att få tag på pulver, på att hitta rätt ven och att få substanserna att räcka så länge som möjligt. Droganvändningen skildras obehagligt nära och när nålar går fel vrider det sig i mig som läsare. Men ibland blir det poesi

"Doften av kokain bestormade honom och han kände hur nerverna spändes som pianosträngar."

I den tredje delen Visst hopp är det dags för födelsedagsfest i den brittiska överklassen med Patrick som en av gästerna. Och visst finns här ett visst hopp, år har gått och Patrick är på väg att berätta sig ur sitt trauma. Han är en inte jättetrevlig ung man. Flera figurer från del ett återkommer i en kylig, cynisk och bitvis underhållande skildring av människor på piedestaler där en kunglighet vinglar högt över de andra. 

Patrick Melroses delar sitt liv med författarens, det är en berättelse baserad på det självupplevda. Och av hans liv har skapats romaner i dess bästa form. Det är det koncentrerade sättet i tid och rum de är berättade, det är den distanserade, raka, kyliga och ibland lustiga tonen som gör det. Det som drabbade Patrick som barn bär han med sig genom livet, det påverkar vem han är, vad han gör och hur han lever med andra. På ett märkligt vis är det, trots hemskheterna, en njutning att läsa böckerna, att se livet med den genomskådande författarblicken. 

Något som lyfter böckerna ytterligare är språket genom Erik Anderssons expansiva översättning. Jag noterar oväntade ord lite då och då

Luguber. Båtnad. Inmundigade. Sällsport. Bestormade. 

Och skriver upp någon formulering. 

Böckerna är inte uppbyggliga eller bjuder på enkla lösningar - Patricks liv går inte att tillrättalägga, det är komplicerat och komplext. Nu håller jag tummarna för att St Aubyn blir en av gästerna på Stockholm Literature och så väntar jag otåligt på del fyra och fem. 

Mina dagar med Jarle Klepp

I februari 2014 mötte jag Jarle Klepp för allra första gången. Det var under en minst sagt omtumlande tid i hans liv... Han fick reda på att han blivit pappa men inte till en bebis utan till en 7-årig tjej. Det hände sig i Jag reser ensam. 

Nu har jag träffat Jarle Klepp igen, i den första boken som Tore Renberg skrev om honom - Mannen som älskade Yngve. Det har gått ännu några år och Jarle berättar själv, men händelserna han talar om utspelade sig ungefär sju år innan Jag reser ensam när Jarle är gymnasist. 

Han hänger med Helge, de snackar musik och har ett  band ihop, de planerar framtiden. Och så är Jarle ihop med Katrine. På hemmafronten är det småjobbigt, men att det har varit mycket värre är tydligt. Jarle bor med mamma, träffar pappa mest på helgerna och mest för att få lite extra pengar i fickan. Men allt är bra, hyfsat på alla sätt. 

Så kommer Yngve. En snygg kille som är på sitt eget sätt och Jarle blir störtförälskad, på ett sånt där virrigt vis att han gör allt möjligt konstigt för att få vara i Yngves närhet. Jarle börjar spela tennis, bara en sån sak... 

Det är en tid av stor förvirring, av många känslor, av helgfyllor som går överstyr och av Yngve, Yngve, Yngve.

Tore Renberg ska ha sagt att han ska fortsätta skriva om Jarle Klepp så länge han själv lever. Och det finns ytterligare tre böcker om Jarle (än så länge) men ingen av dem är översatt till svenska. Böckerna utspelas i olika tider av Jarles liv, gör nedslag på olika ställen. 

Eftersom jag inte ville släppa Jarle alltför snabbt läste jag vidare i Kompani Orheim som är utgiven mellan Mannen som älskade Yngve och Jag reser ensam, fast den skildrar tiden före. Även om ramberättelsen äger rum någonstans mellan de båda andra delarna... Jarles pappa har gått bort, Jarle är på väg till begravningen men det  läsaren får ta del av är historien om Jarles familj, om föräldrarna Terje och Sara. 

Kärlekshistorien mellan föräldrarna börjar så bra, men präglas sedan helt och slås omkull av Terjes alkoholproblem. Pappan dominerar så totalt sin lilla familj som lever under hans terror. Det är en mörk, trasig berättelse om svek, att leva som medberoende, om att växa upp i en familj - ett kompani - som går sönder. Samtidigt finns här  Jarle i centrum, han växer upp till en tonåring med politiska intressen, kärleksbekymmer och identitetskriser. 

Det är spännande att se hur Renberg väver fram Jarles liv genom det kronologiskt uppbrutna berättandet, och att läsa ur skiftande berättarperspektiv. Det är svårt att inte tänka på Karl-Ove Knausgård, inte bara för att de båda författarna är vänner, utan också för en del av den tematik som böckerna tar upp är gemensam, t ex den krångliga, såriga fadersrelationen och alkoholismen,

Jag vet inte riktigt varför förlaget valt att inte översätta Kompani Orheim eller någon av de andra hittills utkomna delarna. Här ges en stor och viktig del av Jarle Klepps liv. Och jo, Renberg skriver så levande, så sant att det fiktiva livet blir på riktigt. 

Olofssons Gånglåt

I lördags följde Gånglåt med på kafétur till Gåsholma. Det var första gången jag var till detta mysiga, havsnära kafé med fiskförsäljning strax intill. Stället bjöd på fridfull läsning där ibland de andra gästernas samtal krokade tag i boken jag läste.

Det här är Elin Olofssons trea och den allra starkaste och mest berörande av dem. En familj/släkt återförenas en sommar på den stora gården i Gärningsberg, något som redan på förhand verkar dömt att misslyckas. Jenny är dottern som återvänt från Stockholm, i en av gårdens stugor har hon hyst in sin älskade älskare. Hit har också mostern Sonia, med artistnamnet Salida, kommit för att tillsammans med Jenny summera sin sångkarriär i bokform. På gården finns Jennys föräldrar Sture och Gun-Britt, alltså Sonias syster. Gun-Britt som gnor och sliter för gårdens överlevnad, som inte står ut med Sonias divaartade latmaskbeteende. Gamla oförrätter, orättvisor, elaka tankar kommer upp till ytan under några dramatiska sommarveckor. Lindrar gör människorna som finns lite i utkanten, t ex Sonias assistent Harpan som är med om ett eget litet äventyr.

Boken väcker och ställer frågor. Hur blir man den man är? Hur ska man förhålla sig till familjen, de närmaste som kan tyckas så annorlunda? Vad gör det förflutna med oss? Hur vet man vad man vill med sitt liv? Och vem tackar en för allt slit? För vems skull gör vi oss till? Den berättar om det fula i oss, det småaktiga, känslorna som göms längst inuti. Det är stark läsning, välskrivet, brutalt. 

Dahls Utmarker

Det var länge sedan jag höll något av Arne Dahl i handen och Utmarker är annorlunda än de böcker om A-gruppen jag tidigare läst.

Fallet som engagerar polisen Sam Berger och på krångliga vägar även kollegan Molly Blom (hej Joyce) är intrikat och utstuderat. Även om det tar lång tid innan där finns någon form av offer så är det en blodig, makaber historia. I romanen öppnas rum på rum, både fysiska och mentala. Som läsare är jag inte trygg i berättelsen, allt går att ifrågasätta. När jag slagit igen boken är jag inte helt säker på vad jag varit med om, och det är en inte alldeles trevlig känsla. Vem kan man lita på?

En rolig sak med deckaren är att min stadsdel finns med i den!

Snyggt, sa hon. Visst är det den. Statoil i Gävle. Sätrahöjden.

Störst av allt

Plötsligt under sommaren dök det upp en turkos bok på var och varannan bild i mitt instagramflöde. Vad var det för en roman som så många verkade gilla och läsa precis nu? Som tur var dök den även upp som ett 7-dagars lån på mitt bibliotek i måndags, höstens allra första jobbdag.

Malin Persson Giolito fångar mig från allra första sidan i Störst av allt. Tonen är satt, dramat är uppmålat och här finns Maja att engagera sig i. Handlingen utgår från det som hände i klassrummet några månader tidigare. Där Maja dödat Sebastian som hon älskat så komplicerat - och bästa vännen Amanda. Innan dess har Sebastian skjutit deras vänner. Nu är det tid för rättegång, Maja är anklagad. Men vems är skulden? Vad visste Maja? Sköt hon  i uppsåt att döda eller i självförsvar? Samtidigt får vi tiden före och efter klassrumstraumat. Vad ledde fram dit? Vilka hade kunnat se och stoppa?

Platsen kittlar mig, precis som den kittlar de horder av journalister som bevakar fallet. Händelserna äger rum i överklassens Djursholm där människor med mycket pengar följer sina egna lagar med en moralisk kompass fel inställd. Och så är det allra främst en så övertygande skildring inifrån en ung, resonerande människa, språkligt spänstig och berörande. Även kärleksskildringen och allt den för med sig är säkert berättat, jag "köper" det här rätt av. Romanen väcker frågor, förutom kring själva skulden, om t ex vilka som räknas och inte, vad som krävs för att passa in eller hur långt man kan gå för att rädda en annan människa. Hur är det att leva utan gränser?

Jag vände snabbt blad för att få veta hur det skulle gå, för att lägga bitarna rätt. Den fina lässommaren har övergått i en mycket skarp och utomordentligt bra läshöst.